U6 Cycle Tour

Målet jag hade med U6 Cycle Tour uppfylldes och kroppen har vaknat mer och mer till liv, och jag börjar äntligen känna igen den Clara jag var innan jag blev sjuk! Trots att jag skulle se denna vecka enbart som träning så växte ändå hornen fram och jag ville hela tiden lite mer.

Tävlingsveckan drog i vanlig ordning igång med en prolog. Jag hade redan bestämt mig innan att jag skulle hålla igen lite och inte köra för hårt och chocka kroppen efter sjukdomen. Detta ledde såklart till att det inte blev något toppen resultat, men ändå något bättre än vad jag trodde. Nu var jag äntligen igång!

På etapp 2, 3 och 4 så kunde jag jämföra formen med konkurrenterna under linjeloppen, och den var inte helt borta! Jag låg ofta långt fram och var med på ryck och fartökningar men det var såklart mycket jobbigare än vad det hade varit om jag inte hade varit sjuk. Både flåset och benen var tröttare än de brukar, men allteftersom dagarna gick så kändes det bättre och bättre. Inför spurten på etapp två var det kaos och det ända jag tänkte var att jag inte ville vurpa och därmed riskera att vara borta från cykeln igen. Jag höll därför tillbaka en aning, ända tills det splittrades upp lite och jag kunde prova på att spurta. Men det kunde jag inte riktigt. Det där panget jag brukar ha i spurten fanns inte vilket ledde till att jag slutade på en 8e plats av ungefär 70 startande.

Tredje etappen krävde inte riktigt det där panget då det avslutades med en 3km lång målbacke, vilket inte riktigt är min grej. Jag låg bra positionerad hela loppet förutom inför avslutande backe då alla ville positionera sig. Jag föll som en sten i klungan och fick försöka avancera så mycket jag kunde och hann under den sista kilometern, vilket blev en 9e plats.

GPt dagen efter var tufft då det är väldigt hög puls under sånna lopp. Det kändes ändå helt okej och jag var redo att försöka mig på en ny spurt och se om jag kommit igång mer med ”panget” från andra etappen. Men tyvärr så var jag tvungen att tvärnita i sista kurvan innan mål då tjejen framför mig nästan körde in i refugen… det var bara att accelerera på nytt och försöka avancera så mycket som möjligt innan mållinjen kom. Jag ville så mycket mer men en 10e plats är något jag ändå borde vara nöjd med.

Att jag ens skulle komma så bra till trodde vi aldrig, men väl efter målgång, när adrenalinet och tävlingsmänniskan inom mig kommer fram, så var jag besviken och självklart ville jag mer.

Innan U6 drog igång så sa jag att det totala resultatet inte har någon betydelse då jag enbart skulle se detta som bra träning. Men om det under någon etapp skulle kännas bra, så skulle jag ge det en chans och gå in för bra resultat på någon etapp istället för den totala. På etapp 5 så hände det! Efter att det blev ordentlig fart i backarna så splittrades gruppen och jag lyckades gå med täten. Pulsen var skyhög men jag vägrade släppa hjulet framför. Vi blev en grupp på 18 tjejer som höll ända till mål. I och med att vi inte var så många så blev det inte så stökigt inför spurten, som är en riktigt lång och seg spurt då det är en backe. Benen brann de sista 100 metrarna men jag bara körde för jag hade medaljchans, och jag lyckades ta bronset! Trots sjukdom så är jag ändå med i matchen!

Inför den avslutande tempoetappen låg jag totalt 7a, men det var väldigt tight mellan alla. Nu när allting kändes så bra, nästan som vanligt, så var jag på hugget och ville få med mig en bra placering totalt. Dock så tänkte jag inte på hur krävande ett tempolopp faktiskt är… Jag är ingen tempospecialist men jag kan ändå få till hyfsade lopp. Denna dag var det inte alls så. Jag hade negativa tankar från start och benen ville inte alls samarbeta. Att jag inte heller har suttit på min tempocykel på flera veckor gjorde inte saken bättre. Därför blev det ingen framskjuten placering denna etapp, men jag föll endast två placeringar i totalen vilket ledde till att jag slutade på en 9e plats totalt!

Denna vecka har jag verkligen fått chansen att komma igång igen efter min sjukdom. Motivationen är tillbaka och hjärnspökena är borta! Att det gick så här bra trots att jag varit sjuk var oväntat, och det hade varit spännande att se hur det hade gått om jag var i min normala form. Tiden går fort och det är inte supermycket kvar av säsongen. Näst på tur är Engelbrektsturen och därefter får vi se vad augusti har att erbjuda…..

Annonser

Frisk!?

Jag är frisk! Eller ja, jag hoppas det i alla fall. Det där med att avgöra om man är helt frisk är inte det lättaste. För mig som är van att röra på sig så fick jag lite smått panik och kände rastlöshet under de 2,5 veckor som jag var sjuk och under denna tid har jag tagit totalt tre enkla promenader, annars har de varit soffhäng hela dagarna. Men nu, äntligen! Hela denna vecka har jag tränat! Eller jag kanske inte kan kalla det träna, rättare sagt cykla, rulla, då jag körde de tre första passen väääldigt lugnt för att känna på kroppen lite. Jag vill inte riskera att bli sjuk på nytt så jag kände att det smartaste är att smygstarta igång träningen lite. De senare passen under veckan har jag försökt väcka kroppen lite, försökt att aktivera de där musklerna som nu har varit inaktiva, men mina ben känns ändå som betongklumpar och flåset känns ostabilt. Men jag kan ju inte heller förvänta mig att jag ska känna mig tipp topp direkt när jag sätter mig på cykeln efter en sån här rejäl sjukdom. Men det känns lite jobbigt mentalt att känna att man inte är där man brukar, att det inte går lika lätt som det gjorde för flera veckor sedan. Men det kan vara hjärnspöken. För att komma igång ytterligare och inte sabba det mentala så har jag bestämt mig för att köra Postnord U6 Cycle Tour. Lite hastigt och lustigt kom jag på det, men jag ser det endast som bra träning. Jag har ingen plan och inte heller några förväntningar på mig själv utan jag tar det lite som det kommer. Jag vill mest bara få tillbaka den formen jag hade innan jag blev sjuk så att jag kan ladda för den sista halvan av säsongen, och tävling är ju den bästa träningen. Jag vill även se om det är något som spökar i min hjärna eller om jag faktiskt är så dålig som jag känner mig just nu. Tävlingsveckan drar igång redan imorgon med en kort prolog, men utifrån de minnena jag har från den etappen tidigare år så har jag bestämt mig att jag ska ta det väldigt lugnt för att inte chocka kroppen allt för mycket. Om det känns bra under någon etapp så är det ett plus och då kanske jag kan försöka prestera. Annars är inte det totala resultatet viktigt, det enda målet jag har är att jag ska känna mig pigg och fräsch igen efter denna vecka!

Sjuk, men ser fram emot nya utmaningar

Jag är nästan aldrig sjuk, så varför ska jag ha oturen att bli det just nu och missa allt det roliga? Jag är alltid supernoga med att försöka hålla mig frisk, men den här gången gick det inte att hålla detta hemska virus borta. Vad det exakt är jag har är ännu oklart då den ena läkaren säger lunginflammation och den andra säger att det är bronkit. Jag hostar och hostar, så mycket att det känns som mina revben har gått av. I två veckors tid har det pågått, men nu känner jag att det börjar ge sig!

Det viktigaste är att jag är frisk till en av säsongens höjdpunkter! Och med det menar jag inte att det är den tävlingen jag satsar mest på och försöker vara bäst till, utan för att jag älskar själva tävlingen! Engelbrektsturen – Norbergs egna mountainbiketävling, som även är ett långlopp i Långloppscupen och även en seedningstävling till Cykelvasan. I och med att det inte är min huvudgren så kör jag mest bara för att få ordentlig träning, då mountainbike är så otroligt jobbigt på ett annat sätt jämfört med landsväg, men jag kör även för det är så galet kul! Norbergs cykelklubb gör verkligen ett kanonjobb som får till denna tävling så perfekt, då det bokstavligt talat tänker på allt, och atmosfären som lägger sig över hela byn är helt fantastisk. Man vill verkligen inte missa denna dag. Att så många människor kommer till lilla Norberg är även det fantastiskt, häftigt att en så liten by kan göra något så stort! Man kan välja om man vill köra Helan eller Halvan, och jag kommer självklart köra Helan, vilket innebär ungefär 70km cykling i Norbergs natur, och banan är perfekt! Inte lika lättåkt som Cykelvasan men samtidigt inte superteknisk. Den passar en landsvägscyklist som mig perfekt.

Om ungefär tre veckor smäller det! Den 22 juli för att vara exakt, så tills dess borde jag ju vara helt frisk. Jag måste även hinna få några timmar i skogen för att komma tillräckligt förberedd till start. Det kan hända att damerna startar med herrarna, vilket jag föredrar, men det är ännu oklart om det blir så. Anledningen till att jag vill det är för att jag ska få upp farten i början genom att försöka hänga på alla killar. Dock så vet jag, då det var så förra året, att de kommer köra ifrån oss efter cirka 5km. Men då har man fått 5km snabb cykling och en chans till att bli lite mer uppvärmd. Samtidigt så gör det inte heller mig något om damerna startar själva, strax efter herrarna. Det kanske blir mer fair play för alla om damerna startar för sig. Så för mig har det inte så stor betydelse hur än arrangörerna bestämmer sig för att göra. Jag vill bara cykla och ha kul, och det vet jag att jag kommer ha under Engelbreksturen! Kom & prova du också!

Den här bilden är tagen precis efter målgång förra året. Det var varmt och det var dammigt. I år hoppas vi på lika fint väder!

SM utan mig

Ända sedan jag började cykla har jag alltid ställt mig på startlinjen när det är dags för svenska mästerskapen oavsett om det går av stapeln längst ner i Sverige eller endast 1h härifrån. I år går SM i Båstad, vilket inte direkt är runt hörnet för mig som bor i Norberg, men trots det var jag taggad på att ta mig ner dit och ge allt jag har på mitt första senior-SM. Men saker ändras och i år måste jag tyvärr stanna hemma…

Jag är väldigt sällan sjuk men just nu, när tajmingen är som sämst, så har jag drabbats. Det började med en liten lätt förkylning som eskalerade i rejäl hosta och trötthet. Enligt läkaren så är det troligtvis lunginflammation vilket innebär penicillin i en vecka… Riktigt riktigt surt att detta ska hända nu. Jag har inte tid med detta. Men det är som det är och det finns inte så mycket jag kan göra åt saken utan det är bara att bita i det sura äpplet och hålla tummarna att jag blir frisk snart!

Stockholm 3-dagars

Ibland är det stolpe in på tävlingar, men väldigt ofta är det stolpe ut. Denna helg spenderades i Stockholm för tre dagars tävlande, och det känns lite som att jag föll på målsnöret.

Dag 1 bjöd på ett GP på Arlanda Test track. Runt runt där i några varv med två inlagda spurter. För er som inte har koll på vad det innebär så kan jag förklara. De som passerade mållinjen som topp 3 fick ett antal bonussekunder, fler sekunder till 1an och förre till 2an och 3an. Dessa sekunder tar man sedan med sig etapploppet ut och kan göra så att man stiger eller höjer sig i totalen. Ännu mer sekunder delas ut på den sista slutspurten när man går i mål. På den första etappen missade jag den första spurten men kom i alla fall 3a på spurt 2/2. Slutspurten var så oerhört tight mellan mig och två andra så jag hade ingen aning om jag vann eller blev 3a. Efter de granskat målfotot så var det jag som fick se mig besegrad och därmed få kliva upp som 3a på pallen. Men på grund av bonussekunderna så blev jag att ligga 4a i totalen efter första tävlingen.

Inför andra etappen ville jag klättra i totalen och gick därför in mer för de inlagda spurterna. 30 minuter snurrade vi på en 800 meter kort gokartbana, vilket innebar en hel del kurvor! Jag tog in lite sekunder i spurterna och ännu mer tog jag in genom att vinna denna etapp! Klättrade uppåt i totalställningen och hamnade på en 2a plats inför den sista och avgörande tävlingen där allt kunde hända!

För första gången på länge var jag verkligen nervös inför en tävling, nervös på ett konstigt sätt. Så mycket kunde hända på denna avslutande etapp. Jag kunde stå som slutsegrare, eller klanta till det och inte hamna på pallen alls, mycket på grund av alla sekunder som delades ut på de inlagda spurterna. Det var två bonusspurter och efter den första hamnade alla vi som tidigare låg topp 3, på delad första plats! Spurt 2 ville jag verkligen ta så att jag kunde få ett litet övertag inför den sista spurten till målet. Så blev det dock inte, men det var otroligt nära! Vi spurtade ända in i det sista och återigen blev det målfoto och jag fick se mig slagen. Om jag nu skulle stå som totalsegrare var jag tvungen att vinna denna etapp. Vinna eller förlora, det var nu det gällde och allt skulle avgöras. Spurten drogs igång och jag kände att jag kanske tar det här! Men sen kroknade jag… Spurten var lite för lång för mig och jag kunde inte riktigt få ut min explosivitet som jag lyckas få fram ibland. Det var otroligt tight mellan oss och vi låg helt jämsides med varandra, hela vägen tills det var ungefär 5-10 meter kvar till mållinjen, då fick hon övertaget och jag insåg att jag tyvärr inte grejar detta. Det blev en andra plats på etappen och därmed även i totalen.

Jag ska vara nöjd över min 2a plats, men man vill alltid lite mer, speciellt när jag var så nära som jag var. Lite väl mycket bonussekunder delades ut och därav blev även resultatet som det blev. Fick i alla fall stå på pallen varje etapp och jag har även haft roligt på cykeln! Nu är det bara att ladda om till SM som är näst på tur. Tiden går så fort! Känns som att säsongen precis drog igång men den första halvan är i princip redan avklarad!

Marcello Bergamo Cup 2018

För en vecka sedan drog det tre dagar långa etapploppet Marcello Bergamo Cup i Danmark igång! Denna vecka har jag prioriterat annat än bloggen då jag hade sista (notera sista!!) inlämningsdag på gymnasiet igår. Jag hade några stressiga dagar med plugg men nu är det klart! Så sjukt! Ingen mer skola, nu är det bara att invänta studenten!

Tävlingen då? Jo, den gick väl ändå helt okej i ett av Danmarks troligtvis kuperade område. Jag körde för team Rytger och vi har riktiga utbrytarcyklister med i laget, vilket resulterade i att de stack iväg, fick med sig några, och då fick ju inte jag gå fram och försöka jobba ikapp. Vi är ju ett team så det var bara för oss resterande i laget att försöka kontrollera klungan. I slutet fick jag i alla fall spurta och försöka komma bra till i klungspurten. Såhär såg det ut alla tre etapper. Mina spurter resulterade i att jag korsade mållinjen 4a, 3a och 1a i vår klunga, men då det var flera i utbrytning varje dag så resulterade det i att jag kom 6a totalt efter de tre etapperna. Men vi lyckades ta hem totalsegern genom Rikke Lønne!

Efter att nu ha tävlat varje helg sedan säsongsstarten så ska det nu bli skönt att ha en lite lugnare helg med fokus att ha roligt på cykeln. Det innebär att det blir en helg full med mountainbike!

Tour of Uppsala & Scandis GP

Premiären av den svenska UCI tävlingen Tour of Uppsala har nyligen avslutats och återigen fick jag vara en del av det svenska guldlaget! Alla i det svenska laget gjorde det vi skulle göra vilket ledde till att vi tog hem totalsegern genom urstarka Ida Erngren!

Den första upplagan av denna tour inleddes med ett 4,7 km kort tempo, vilket definitivt inte är min starka sida. En riktigt svår och klurig distans då den var för lång samtidigt som den var för kort, svårt att förklara. Jag hittade i alla fall inget flyt överhuvudtaget vilket ledde till att placeringen inte blev den bästa.

På eftermiddagen var det ytterligare ett lopp, denna gång linje. Vi följde taktiken och fick iväg tre av våra 6 åkare. Då var det upp till oss tre där bak att kontrollera och gå på varje attack, slitsamt! Gång på gång fick vi jobba för att hålla gruppen bakom täten samlad. Så vi gjorde det vi kunde, och så var det upp till de där framme att göra sitt, och det blev en 1, 2 och 4e plats vilken resulterade i att vi fick ledartröjan! Jag hade möjlighet att spurta om 8e platsen, men efter att ha tagit så många attacker, speciellt på slutet, så hade jag inte så mycket kvar att ge och försökte istället göra ett spurtuppdrag.

Sista etappen blev lång och varm då 130km skulle köras. Eftersom vi hade ledartröjan skulle vi mest kontrollera och även ta alla attacker. Jag gjorde så gott jag kunde i början, men det blev allt slitigare och slitigare att hålla sig i front och jobba ikapp alla som försökte sticka. Både värmen och den långa distansen som jag ännu inte vant mig vid tog på krafterna. Så mot slutet var jag tyvärr inte till så mycket hjälp för laget. Vi lyckades i alla fall hålla klungan samlad vilket innebar att totalsegern blev vår! Denna dag var vi även bara 5 landslagscyklister till start då vi tappade en i sjukdom. Tyvärr så tappade vi ytterligare en i en krasch, en av våra tre superSaror… Grejen med att vara i ett lag är att man delar både glädje och sorg tillsammans<3

Efter att ha varit hjälpryttare så var det skönt att äntligen få köra helt för sig själv och med eget huvud. Scandis GP gick av stapeln i söndags på en av de jobbigare GP banorna då man ska ta sig upp för en ganska stor backe alla varv, det vill säga 15 gånger. Jag är ju ingen höjdare uppför, men jag förvånade faktiskt mig själv med att ha en bra känsla och flyt! Hamnade i en utbrytargrupp ganska tidigt i loppet och som höll ända in till mål. Sista gången upp för backen blev det körning och jag låg lite illa till, vilket resulterade i att jag slet som ett djur sista halvan av varvet för att komma ikapp igen. Två av dem hade fått lucka, men två kom jag ikapp vilket innebar att jag hade chans att spurta om 3e platsen. Dock var jag rätt sliten i spurten då jag precis kom ikapp dem där. Trots det så hade jag övertaget om 3e platsen nästan hela spurten, men kroknade precis på sluten vilket då resulterade i att jag blev 4a. Det ska jag vara nöjd med, men samtidigt lite surt att missa pallen med så himla lite.

Och, ni har väl inte missat att jag gått och blivit bilägare!? Denna snygga Skoda är numera min! Äntligen kan jag ta mig till tävlingar och andra ställen helt utan problem, och det har jag Bilmetro i Avesta att tacka för! Men det är dyrt att ha bil så kan även tacka Oskar på Heos för bidraget så att jag bland annat kan tanka upp bilen!