VM i Bergen 2017

VM i Bergen är över och även min tid som juniorcyklist är nu förbi. VM var en magisk upplevelse och det är alltid lika häftigt att få ställa sig på startlinjen med sverigedräkten tillsammans med de bästa åkarna från världens olika nationer. Hela atmosfären kring VM, med all publik och den stora folkfesten i den norska staden, gjorde det hela bara ännu mer speciellt. Det var otroligt mäktigt under VM i Qatar förra året, men detta var något helt annat. 


Min uppladdning inför detta års VM var ju som sagt inte den bästa på grund av kraschen, men jag försökte ändå göra det bästa av situationen. Fick till några hyfsat bra träningspass och sen var det bara pang på! Jag kan ju även säga att årets bana inte riktigt var till min fördel. Usch vad den var jobbig! Det var massvis med långa och sega backar som inte alls passar mig särskilt bra och det var kurvor och igångdrag hela tiden. Det fanns i princip ingenstans på banan där man kunde vila, huvudet och hjärnan var på spänn hela tiden. 4 varv skulle vi köra vilket innebar att jag skulle upp för Salmon Hill hela fyra gånger, och jag dog uppför där alla gånger. Jag hängde i alla fall med klungan ända tills vi skulle upp för backen andra gången, sen dog jag helt. Jag klarade inte längre av att hänga med huvudklungan utan var tvungen att släppa iväg den. Körde därför de resterande 2,5 varven tillsammans med ett gäng andra. Det blev inte riktigt lika roligt att vara med i en grupp där längre bak, men på en bana som denna så blev det väldigt uppsplittrat. Hade såklart velat vara med i en grupp längre fram, men utifrån min situation med en uppladdning som inte var särskilt optimal så kan jag egentligen inte förvänta mig något annat och bättre. Jag hade ingen bra känsla, men jag vet ju i alla fall vad det beror på. Jag är ändå glad att jag ställde upp, placeringen är ju inte allt;)

Foto: Niklas Wallner, Swecycling 

Det har varit några hektiska veckor nu på sistone, framförallt för huvudet. Det har varit mycket tankar och känslor och jag har aldrig riktigt kopplat av. Trots att jag nyss vilade från cykeln i 1,5 vecka så känner jag att jag behöver ännu mer tid bort från den för att få slappna av på riktigt och återhämta hjärnan. Därför tar jag och flyr landet på torsdag för att ha en vecka ”off season!” Det kommer vara välbehövligt, både för kropp och knopp. Sen kommer jag vara fit for fight igen!

Annonser

Frågan är: kan jag köra VM?

Hur är det med mig nu egentligen? Hur har det gått sen jag kraschade så illa i Irland och blev liggandes på sjukhus i 48h? Det har gått 11 dagar sedan jag slog i backen och 9 dagar sedan jag opererades, och jag har knappt rört mig på något vis sen dess. Ända fram tills igår. Då kände jag att knät var tillräckligt stabilt och smärtan var inte allt för hemsk, så jag hoppade upp på cykeln. Det var inget märkvärdigt pass utan jag ville mest bara prova på och känna hur det kändes. Det var inte helt smärtfritt, det stramade en del på grund av stygnen, men det gick! Det är mitt sista år som junior och chansen och möjligheten jag fått att få köra i år vill jag verkligen inte missa! Och då tog jag mitt beslut: jag kan och ska köra VM! 

Passet igår var mest bara för att prova på, medan jag idag körde mer intensivt och jag kände att den formen jag hade innan kraschen nu är långt borta… Men inte så konstigt när jag knappt rört mig på 1,5 vecka. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att försöka hitta formen igen nu de sista dagarna innan det bär av till Norge på onsdag för att sedan tävla på fredag. Men det viktiga är att jag inte bryter ihop om det inte går som jag planerat och tänkt. Jag vet ju varför det i så fall kommer gå som det går. Jag bör inte ha allt för höga krav på mig själv nu med tanke på den situation som jag sitter i. Men jag är positiv och jag hoppas och tror att formen ändå finns där och att det kanske gjort mig gott att få vila ett tag. Stygnen ska sitta i 2 veckor vilket betyder att de måste vara kvar medan jag tävlar, men då spricker inte såret upp på nytt i alla fall;) Jag ska göra mitt bästa och så håller vi tummarna!

Rás na mBan slutade med krasch…

Ja, vad ska jag säga..? Jag är otroligt besviken på alla sätt över att mitt äventyr på Irland tog slut så fort och tvärt. Jag hade inte alls tänkt mig att det skulle sluta som det gjorde. Men när en totalt oaktsam cyklist verkar missa att vi ska svänga och istället kör in i mig i full fart, så avslutade hon mitt Rás na mBan, och kanske även hela min säsong. Det är så frustrerande!

Det som är mest frustrerande är att precis innan detta hände så avancerade jag upp mig väldigt mycket i klungan. Vi hade kört 5km av den första etappen och det var dags för den första vänserkurvan. Med runt 120 cyklister i klungan så visste jag att det är bra att ligga långt fram då vurpor osv brukar ske längre bak. Men nej, det finns undantag. Jag låg bland de första och precis när jag skulle ta kurvan så känner jag hur nån kör in i mig och hjulen viker sig under mig. Allting gick så otroligt fort och innan jag ens hann reagera så satt jag på cykeln igen. Det skedde genom automatik, ren reflex liksom. Det gick så fort så hela klungan hann inte ens passera mig, så jag behövde aldrig jobba ikapp. Men sen kom verkligheten ikapp. Smärtan. Jag kollade ner på mitt knä som var uppskrapat men ändå kritvitt, med ett svart hål i mitten. Jag såg och kände direkt att det här är illa. Men envis som jag är så fullföljde jag hela loppet. 65km i en snittfart på nästan 40km/h. Jag tänkte att jag bara skulle fullfölja loppet ifall att knät inte skulle vara så illa skadat som jag trodde, för isåfall ville jag ju kunna starta dagen efter. Men tydligen nöjde jag mig inte heller med att bara rulla med klungan in utan jag försökte mig även på att spurta, och lyckades till och med komma 7a!? Det är ju sjukt. Jag tycker fortfarande att det är ett mysterium. Adrenalinet måste ha sprutat i hela kroppen. Det är ganska fascinerade vad kroppen faktiskt klarar av att göra. Lite roligt också att alla sjukvårdare som hjälpt mig tycker jag är galen och dom kan inte förstå hur jag kunde cykla så långt med denna skada på knät. 

Vid målgång fick jag halta mig till ambulansen och efter det började helvetet rent ut sagt. Jag fick genomgå två av mina värsta dygn någonsin. Jag var på ett sjukhus, blev förflyttad till ett annat mitt i natten, blev avdumpad mitt i en korridor bland springandes människor och fick inte reda på någonting så jag fick ingen sömn överhuvudtaget den natten. Helt ensam på ett sjukhus i ett främmande land gjorde att jag aldrig kunde slappna av och jag visste inte alls vad som skulle hända. Jag fick reda på att inget ben var skadat i knät men att det behövde opereras och sys igen. Jag har aldrig någonsin varit på ett sämre sjukhus. Servicen var usel och min operation blev framflyttad gång på gång vilket ledde till att jag knappt fick i mig nå mat då jag var tvungen att fasta i flera timmar vid olika tillfällen. Operationen blev inte av förrän vid lunchtid på fredagen och jag kraschade på onsdagen… så två dygn var jag kvar. Hela min vistelse på sjukhuset var så känsloladdad. De sa att jag skulle prioriteras då infektionsrisken var väldigt hög, och då känns det verkligen fruktansvärt att inte bli prioriterad då de sa klart och tydligt att om inget görs fort kan jag bland annat få blodförgiftning. Det ledde till att jag började tänka på vad som kan hända. På min cykelkarriär. Och främst på VM som jag har blivit uttagen till att köra om mindre än 2 veckor. Just nu känns allt skit. Det känns liksom som att det är över. Men jag ska fortsätta kriga och förhoppningsvis läker jag ihop fortare än planerat och att jag snart sitter på cykeln igen. Jag ska inte ge upp, inte än i alla fall. Jag får hoppa framåt med mina kryckor och äta medicinen jag fått och så får vi hoppas att jag snart är tillbaka. 

Hacket i knät kan inte ha uppstått genom att landa på asfalt. Jag hade bara maximal otur. I mitten av vägen vi körde på så fanns det som små reflexer som sticker upp en bit och jag är 110% säker på att jag slog i just en sådan och att det är den som har gått in i knät… otur otur otur helt enkelt..

Trots att jag har legat inlagd på sjukhus så har jag ändå inte varit helt ensam. Team Crescents lagledare, Tina, har gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig. Först så hade hon sitt team att ta hand om och sen fanns jag även där på ett sjukhus typ 1h därifrån. Det har inte varit lätt för henne, men hon har gjort sitt bästa och verkligen varit guld värd<3 Jag har i alla fall fått övat en hel del på min engelska och skulle nog även säga att jag fått med mig en hel del vuxenpoäng av den här omtumlande resan. 

Imorgon, måndag, bär det äntligen av hem till Sverige och sen får vi se hur det blir nu framöver…

CX och nya äventyr

Helt utan några vidare förberedelser så ställde jag mig på startlinjen för att köra årets första cykelcrosstävling! Eftersom att skolan har börjat igen så har jag tagit mitt pick och pack och åkt upp till Falun igen, vilket innebar att min CX-cykel var kvar hemma i Norberg. Jag har inte kört CX sen förra året men mina föräldrar kom upp med cykeln lagom i tid tills det var dags för mig att värma upp inför tävlingen. Så jag hann i alla fall cykla runt lite grann och även försöka minnas hur man kör cykelcross. Men jag såg detta som en kul grej! Inga krav. Inga förväntningar. Bara väldigt bra träning helt enkelt. Mitt träningsupplägg ser även lite annorlunda ut nu de närmsta veckorna så veckan innan CX-tävlingen bestod bara av en massa distans. Detta var kanske inte heller den bästa uppladdningen då man blir ganska seg av en hel vecka med mängdträning. Men tävlingarna gick bättre än vad jag trodde och jag förvånade faktiskt mig själv genom att bli 2a båda dagarna!


Det var en riktigt bra genomkörare och förhoppningsvis kickade det igång kroppen lite inför det som komma skall. Jag befinner mig nämnligen i (på?) Irland för att köra det stora etapploppet Rás na mBan tillsammans med Team Crescent D.A.R.E då de har ”lånat” in mig under dessa fem dagar. Ska bli kul att gästköra för dem och få känna på själva teamkänslan. 6 tuffa etapper har jag framför mig, och den första drar igång redan ikväll, men jag är riktigt taggad! Försöker även lära mig hur jag ska cykla i korsningar i detta vänstertrafikerade land, inte det lättaste att köra på fel sida;)

Svanesund 3-dagars 2017

Svanesund 3-dagars fick avsluta min landsvägssäsong, i alla fall den svenska. Och då är det ju extra kul att det går bra! 

Denna tävlingshelg är ett etapplopp på tre dagar men 4 tävlingar. Jag kände mig inte i någon superform. Min känsla har varit kass  i princip ända sen jag kom hem från EM. Efter EM kändes det liksom som att jag var klar med det jag hade tränat inför och jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare med träningen, eller vad jag ens skulle träna inför. Då det även var så många veckor till nästa tävling så visste jag inte heller hur min egna form var jämfört med de andra. Just därför hade jag en dålig känsla, men den ändrades direkt när tävlingarna startade. 

Redan efter den första etappen, backprolog på 1,1km, så insåg jag att känslan jag hade innan enbart satt i huvudet och att benen och formen faktiskt var bättre än vad jag trodde. Backe är ju inte riktigt min grej, men då den är så pass kort så grejade jag det rätt bra ändå och tog hem segern med nästan 10 sekunders marginal!


Dag två bestod av dubbeletapp: GP på morgonen och tempo på eftermiddagen. På GP loppet så körde vi tillsammans med dameliten. Ett väldigt ryckigt lopp, men kroppen kändes fräsch och jag var alltid med vid alla fartökningar och ryck, dock så gick farten alltid ner efteråt så klungan samlades väldigt fort. I spurten så spurtar man ju inte bara mot juniorerna som är mina enda konkurrenter, det är ju såklart man vill slå dameliten! Segrade juniorklassen men 4a i elit efter att ha spurtat med en betydligt mycket lättare utväxling än vad eliten får köra med. 

På eftermiddagens tempolopp så var det bara jag mot klockan. Jag fick till ett ganska bra lopp trots att det är svårt att hitta ett bra flyt på denna bana. Om vi hade kört lite längre så hade man kunnat jämfört tiden med dameliten, vilket alltid är kul, men nu fick jag jämföra med damjuniorerna och det visade sig att min tid räckte till att ta hem 3e etappsegern under denna helg!Foto: Swecycling, Niklas Wallner

Den avslutande etappen var ett av de tråkigare race jag kört. På grund av att det enbart var ett stort team med och körde så var det en hel del ryck från dem och när de fick iväg en åkare så gick de upp och bromsade hela klungan så att det gick i snigelfart… och det är väldigt svårt för oss enskilda åkare att få till ett bra samarbete och direkt när vi fick igång det någorlunda bra, så går de upp och bromsar igen… inte alls kul. Men det är en del av cyklingen, dock måste man vara fler lag för att det ska bli bättre och vara roligare. Det var ju även elitåkare som stack iväg så då kände jag att det inte var mitt ansvar att jobba ikapp. Jag visste ju att jag skulle ta hem totalsegern i Svanesund 3-dagars genom att hålla koll på junisarna och rulla med klungan in i mål. Så när spurten närmade sig så var totalsegern säkrad men ville såklart få med mig 4/4 segrar. Bortsett från de två elittjejer i utbrytning så tog jag hem klungspurten!

Foto: Swecycling, Niklas Wallner

En lyckad tävlingshelg för mig helt enkelt! Lyckades även ta hem totalsegern i Swe-cup som har pågått under säsongen. Och som sagt så var detta säsongens sista landsvägstävling i Sverige för min del. Det är i slutklämmen av säsongen, men det blir ett fullspäckat avslut! Taggad till tusen, men mer om vad som väntas senare…..;-)

Cykelvasan 2017 – 94 km

Någon enstaka gång har jag tidigare kört cykelvasan, men då som ungdom och från start till mål var det endast en tredjedel av den riktiga sträckan. Nu skulle jag ta mig från Sälen till Mora och klara av hela 94 km, på en mountainbike. Jag har aldrig någonsin kört så långt på mtb men eftersom cykelvasan är så lättkörd så är man inte i behov av att kunna köra så bra i skogen bland stock och sten, man behöver i stort sett bara kunna cykla. Så jag tänkte att jag tar fram mina landsvägskrafter och sen kan ju det här bli superkul. Och det blev det!

Mindre kul var det dock att gå upp klockan 04.45 för att starten för dameliten var 07.30. Liiite tidigt om du frågar mig. Men utöver det så var det riktigt roligt att få tävla och köra ett långlopp! Ganska tidigt under loppet så blev vi ett gäng som fick en lucka, och där hängde jag kvar tills vi hade kört cirka 30 km. Sen steg min puls långt över var den ska ligga och jag fick den inte heller att sjunka. Det är någonting som är väldigt svårt på mtb för det går ju inte direkt att börja rulla och försöka ta igen sig. Det är liksom fullt ös hela tiden. Jag klarar inte av att ligga på så hög puls, på rött, så pass länge så var därför tvungen att dra ner lite på tempot och säga hejdå till täten. Jag var inte ensam om att tappa just då utan jag fick sällskap av en ganska så jämnstark tjej, och det var tur det! Vet inte vad jag hade gjort om jag hade varit tvungen att köra själv. Hade troligtvis väggat rejält och alla de bakomvarande cyklisterna hade garanterat kört om mig. Vi höll i alla fall ett bra driv och någon mil kvar till mål fick vi även sällskap av ytterligare två cyklister, så den sista biten till Mora gick bra mycket bättre när man fick ännu mer draghjälp. När vi sen kom in mot upploppet så är det klart att man vill vinna spurten även fast ett gäng redan gått i mål. Och det lyckades jag göra! Drog igång en riktigt långspurt för att hinna om den sista tjejen, för att då lyckas komma in som nummer 6. Den placeringen är jag riktigt nöjd med och jag är även nöjd över min tid. Mitt mål var att köra runt 3h 10 min, men jag körde två minuter långsammare än det och cyklade därför från Sälen till Mora på 3h och 12 minuter. Jag kommer garanterat tillbaka nästa år och då har jag en tid jag ska försöka slå!;)


European Championship, Herning

Close, but not close enough…

Efter att ha fått reda på att jag skulle representera Sverige under EM i landsväg så låg jag i hårdträning. Jag visste att det var min typ av bana: helt platt vilket innebar att en stor klungspurt nästan var garanterad, så därför intalade jag mig själv om att det här mästerskapet kan gå riktigt bra! Jag har fightats mot väldigt många av de som var med så jag hade ganska bra koll på mina konkurrenter. Jag visste vilka jag skulle hålla koll på om det skulle bli spurt. Och jag visste även att om jag har lite flyt i spurten så kan det gå riktigt riktigt bra, det fick jag bevisat för mig när jag tog hem en 3e plats på en nations cup tidigare under säsongen. 


Under loppet så var farten konstant hög och man märkte att det inte bara var jag som var riktigt taggad. 86 adrenalinfyllda tjejer som alla var laddade till 1000 inför detta mästerskap ledde till att de första kilometrarna enbart bestod av hets och klungan var därför väldigt rörig. På grund av det grisiga vädret som drabbade oss så blev det ett flertal krascher och punkteringar, och för en gångs skull hade jag turen att klara mig från allt. Om det var en vurpa så skedde den alltid precis bakom mig. Jag lyckades ligga på rätt ställe i klungan vid rätt tillfälle. Kors i taket! Annars är jag den som brukar ligga fel till så att jag blir drabbad, men inte längre! Om man jämför mina kunskaper om att köra i klunga nu jämfört med förra året så är de sjukt mycket bättre. Förra året låg jag alltid långt bak och klarade inte av att avancera, och det är ju ofta där bak krascherna sker. Så under denna säsong har det hänt otroligt mycket och jag känner mig klart mycket säkrare i klungan och jag kan ta mig fram betydligt mycket enklare. Så det är kul!


Och klungspurt blev det! Så när spurten närmade sig började jag att avancera. Men vid detta tillfälle är det inte så enkelt. Alla vill fram och tempot skruvades upp ytterligare. Speciellt när Italien går upp med alla sina 6 åkare och bombar på för att splittra fältet och för att teamköra och dra fram sin spurtstarkaste åkare så att hon får så mycket hjälp som möjligt. Men jag skulle bara fram! Jag var ensam, då min svenska teammate dessvärre fick punktering, så jag fick istället utnyttja de andra. Fick därför lägga i en tyngre växel och gå ut själv i vinden för att ta mig längre upp i fältet, men kanske inte så långt upp som jag hade behövt. Jag la mig i alla fall på rätt persons hjul för jag visste att om jag ligger på den rullen så går det bra. Men upploppet kändes som en evighet! Blev lite inklämd mellan två tjejer vilket ledde till att jag tappade rullen på hon framför och sen var det försent att försöka ta sig ikapp. Jag var med framme i toppen och krigade in i det sista och rullade över mållinjen som nummer 5. 

5a på ett EM!!? Jag är så sjukt nöjd! Men man vill ju alltid lite mer och medaljerna var inte långt ifrån mig. Om jag hade tagit andra beslut sista kilometern och vågat avancera mer så kanske jag hade knipit en medalj. Men man ska inte spekulera. Jag kunde lika gärna ha legat raklång på upploppet eller blivit ännu mera stängd. Så en 5e plats ska jag vara nöjd med. Det är riktigt roligt och även motivationshöjande att veta att jag är uppe i toppen internationellt! 5a, jag kan nog inte riktigt ta in hur bra det faktiskt är. Jämfört med förra årets EM så kan jag ju säga att det resultatet var tvåsiffrigt och att jag nu strök den sista siffran;) Enormt kliv uppåt sen dess!


Bilderna är tagna av Niklas Wallner, Swecycling