Avslutar en säsong och inleder en ny

Under helgen som var slog jag igen portarna för 2018 års landsvägssäsong. Sista Chansen i Ramnäs fick vara det sista för denna säsong, och vilken tur att den avslutades på topp! Jag hade inga krav eller press, nu skulle jag bara ha kul och njuta det sista! Runt runt på en kort och rolig bana som erbjöd både hög fart, utbrytning för mig och en till tjej, men som sedan återsamlades för att tillslut avslutas med spurt. Kroppen kändes bra under loppet och jag korsade mållinjen som segrare! Ett riktigt härligt avslut helt enkelt!

Bara för att säsongen nu tog slut så betyder inte det att jag ställer undan cykeln. Eller jo, landsvägscykeln ställer jag bort, men istället tar jag och dammar av min CX cykel som stått orörd sen förra året! Några få pass har jag hunnit med i veckan innan det var dags för CX-säsongens första SWE-cup i Falun och jäklar vad kul det var, och minst sagt jobbigt! En massa kurvor, igångdrag, hoppa av cykeln för att springa upp för trappor och hoppa över hinder är något jag inte riktigt är van vid. Men i och med att det är landsvägscyklist jag är så är inte detta något jag tränar på utan jag kör endast på min styrka och struntar i all den där tekniken. Det går ju helt okej för mig ändå!;) Efter att ha legat först nästan halva tävlingen så fick jag tillslut vika ner mig och körde den resterande halvan som 2a, vilket jag även höll hela vägen in i mål, och det är jag minst sagt nöjd med!

Jag passar på att köra hela CX-cupen som är utspridd under några helger nu under hösten. Ett perfekt sätt för mig att hålla motivationen uppe den här tiden på året och även ett sätt att få en ordentlig genomkörare. Jag är taggad och ser framemot den här delen av året!

Annonser

Svanesunds 3-dagars 2018

Mitt åttonde år på Orust och Svanesunds 3-dagars gick av stapeln nu i helgen, åren går fort och det känns som att jag nyligen körde i 10-12 års klassen. Men liten har ju blivit stor!

I vanlig ordning så inleddes tävlingen med en kort backprolog på 1,1km. Bland det värsta om du frågar mig. Man värmer upp som en galning men direkt i starten känner man att man ändå kanske inte var tillräckligt uppvärmd. Under loppet känns det som att det går supersakta och att jag till och med kör fortare när jag tränar mina intervaller. Väl på toppen sen så kommer det där jäkla halsontet, eller som vi i cykelvärlden säger: prologhosta. Långsamt smyger den sig på och blir bara värre och värre. Varje litet andetag gör ont. Varje år har jag rullat ner för backen tillbaka till tävlingsområdet och ruskat på huvudet och tyckt att det gick alldeles för dåligt, men resultatet har alltid motbevisat min känsla! På årets upplaga fick jag den näst snabbaste tiden!

Dagen efter är det först ett GP lopp på morgonen, som alltid har varit lite av min grej. Nu gick det inte alls. Benen var lite småsega så jag kunde inte själv skapa något under loppet och väl i spurten låg jag på helt fel hjul, helt inlåst. Så när spurten drog igång på högerkanten och jag låg instängd på vänstern, så fanns det inte så mycket att göra. Jag rullade i princip in i mål bara. Huvudsaken var att jag inte tappade någon tid i totalen, förutom lite bonussekunder, vilket gjorde att jag inför eftermiddagens tempolopp sjönk ner från en andra plats till en tredje plats i totalen.

Det har inte varit många tempolopp för mig i år och det var ett bra tag sen jag satt på den cykeln. Trots det så hittade jag ett riktigt bra flyt där jag kunde driva på. Inga hjärnspöken eller dippar och det resulterade i en 3e plats!

Som avslutning på denna tävling var det linjelopp. Precis som GP lopp så ska detta vara mer min paradgren än prolog och tempo i och med att jag är lite mer av en spurtare. Men återigen så sket det sig. Med en total 3e plats inför den avslutande etappen, med endast 5 sekunder upp till 2a platsen, så ville jag försöka skapa något då jag nu för tiden inte kan lita på min spurt. Så andra gången av fyra uppför en backe så satte jag fart. Det blev rejält splittrat i klungan men efter att ingen mer än jag ville hålla tempot så återsamlades hela gruppen igen, tyvärr.. Så det blev spurt och drivet jag brukar ha fanns inte där. Efter en tävling där det gick relativt långsamt då ingen ville skapa något så var många pigga i spurten, och jag blev omspurtad av en hel del. Men, trots en kass placering på linjeloppet så behöll jag min 3e plats i totalen!

Att jag körde bäst på de tävlingar som inte riktigt är min grej är ju lite kul och förvånande. Men tack vare att jag gjorde det så fick jag en pallplats i totalen, så jag är otroligt nöjd!

Ladies Tour of Norway

Efter 17 dagar på resande fot med 9 tävlingar i fyra olika länder och flera resdagar, så har jag nu nått min slutdestination på denna resa. Borta bra men hemma bäst.

Efter World Tour tävlingen i Vårgårda så fortsatte färden mot Norge för ännu en World Tour med totalt fyra tävlingar: ett lagtempo och tre linjelopp. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig av klungan och nivån på motståndet. Jag har tävlat mot världens bästa förut på EM och VM, men det var de bästa i min ålder. Nu är det ett ihopplock av världens bästa i alla åldrar, från 19 år och uppåt.

Premiär blev det för mig i lagtempo. Jag har tränat det förr, bland annat när det har varit intervaller på schemat med träningsgruppen på skolan, men jag har aldrig tävlat det. Så det skulle bli spännande! Men att bara plocka ihop ett gäng på 6 tjejer som aldrig tidigare har tränat lagtempo tillsammans och som även är så pass olika som cyklister, är inte det mest optimala. Speciellt inte när man tävlar mot de lag som kan sånt där och som verkligen går in för det. Vi tog det lite som det kom och då vi var det enda laget som inte körde med tempocyklar så blev vi alla lite negativa. Vi gjorde ändå det bästa utifrån de förutsättningarna vi hade och vi tog det som en genomkörare inför tävlingsdagarna efter.

Efter lagtempot så var det dags att tävla på riktigt! Om man har koll på Norge så vet man att landskapet är rätt böljande så de tre linjeetapperna gick upp och ner hela tiden. Inga monsterstigningar, men det tar på krafterna att aldrig riktigt få köra där det är helt platt. Att få stå på startlinjen och tävla mot världsstjärnorna som jag länge hört talas om och sett på tv, är så otroligt häftigt! Många av dem är ju ändå EM, VM och OS medaljörer, så lite starstrucked blev jag allt när jag såg dem efter tävlingen. Men inte när jag tävlar och är i klungan, då tänker jag inte på det, då är de som vem som helst.

Första etappen var den tuffaste utifrån banprofilen. Jag låg med bra men efter att ha gjort bort mig i langningen så föll jag som en sten genom klungan just när det blev körning. Bara att ta lärdom från det!Det resulterade i att jag och några till som gjorde samma misstag som mig, tappade klungan. Vi var otroligt nära att komma tillbaka, men just där vi tappade var inte vinden på vår sida och vi stod näst intill stilla när de hårda kastvindarna från alla möjliga håll attackerade oss. Vi var den sista gruppen som fick köra klart loppet, men av säkerhetsskäl fick vi inte gå in på de korta avslutningsvarven.

Vind, vind och mera vind, och regn, var vad andra etappen hade att erbjuda. Återigen hängde jag med bra men om man låg lite fel till där det var som mest vind så var det rätt kört och snöret till klungan klipptes. Jag tappade ett par gånger på grund av fel positionering, men det var fler än jag som bara låg lite illa till i vinden då jag alltid tappade tillsammans med flera stora proffs. Vi lyckades i alla fall ta oss tillbaka varje gång efter att ha fått slita rejält i vinden. Klungan var ganska samlad tills avslutningsvarven, då splittrades fältet och jag hamnade i en ganska stor grupp som höll ihop till mål. Bästa prestationen från min sida denna etapp med en 64e plats!

Glädjen när man ser sina föräldrar för första gången på flera veckor!

Redan innan den avslutande etappen startade så kände jag att det skulle bli tufft med de benen jag hade. De stramade och jag blev helt slut av att bara gå ner för en liten trappa eller av att cykla några meter. Men inte så konstigt det då jag aldrig någonsin har kört ett så här tufft etapplopp där varje lopp även är 120km, det vill säga långt över vad jag är van vid. Jag försökte ändå göra det bästa jag kunde men det kändes som någon drog i mig bakifrån, att jag hade punktering eller att bromsen låg i. Det hände verkligen ingenting när jag trampade. Så mycket som det kändes som jag tog i så borde det ha gått fortare än vad det gjorde. Pulsen var även lägre än vad den borde vara. Jag ska inte känna mig så död vid så låg puls. Så jag var helt enkelt tom. Helt slut och otroligt sliten. Jag låg mest i änden av klungan och sladdade. När jag sen tappade klungan så var vi i alla fall ett litet gäng som tillsammans hjälptes åt in i mål. När det var 20km kvar av det ungefär 150km långa loppet så var det återigen bara de korta avslutningsvarven kvar, och min grupp, återigen den sista som inte blev avplockad, blev stoppade. Jag klagade verkligen inte. Mina ben klarade inte av att trampa så mycket mer.

Jag fick ett slutresultat på Ladies Tour of Norway! Det trodde jag aldrig. Jag lyckades fullfölja alla etapper, trots att jag endast gick i mål ”fysiskt” på en etapp. Det kanske inte blev något wow-resultat, men för mig betyder det ganska mycket. Jag har lärt mig oerhört mycket, både från mina konkurrenter och hur det går till i den riktiga proffsklungan, men även en hel del av det fantastiska svenska laget.

Det har varit mycket cykel senaste veckorna och det har varit det enda som har snurrat i mitt huvud. Därför ska det nu bli oerhört skönt att återhämta mig, tänka annat och ladda om batterierna hemma. Det är inte mycket kvar av landsvägssäsongen, tiden bara flyger fram! Svanesunds 3-dagars är vad som kommer härnäst, sen får vi se vad som händer..

World Tour – Vårgårda

Min WorldTour debut är nu gjord, på svensk mark dessutom! Att stå på startlinjen med världens bästa cyklister och förebilder till mig, var riktigt mäktigt! Jag gjorde det jag blev tillsagd att göra: försöka gå med på attackerna i början. Jag tog mig fort upp i klungan och var med där framme. Var med på attack efter attack men det var inget som det blev något av. Detta tog ganska mycket energi vilket ledde till att jag sakta med säkert föll genom klungan. Men det var kul så länge det varade, att ligga där framme i front! Jag låg fortfarande med i klungan och försökte hela tiden att avancera, men jag hade inte ben till det. Farten i klungan var något helt annat och något jag inte är van vid. Det gick konstant fort, så fort att jag tillslut föll bort när farten skruvades upp ytterligare efter 65km, strax innan den andra av de fyra grussträckorna skulle börja. Det resulterade i att jag och en till tjej hjälptes åt att köra klart varvet vi var ute på, för att sedan kliva av vid varvningen då vi ändå skulle blivit avlockade. Onödigt att fortsätta harva runt där när man ändå tappat klungan och inte längre har något att köra för.

Helt tom i kropp och knopp efter de 100km jag körde. Att jag inte fick något resultat var vi nog alla medvetna om att jag inte skulle få och det var inte därför jag var med heller. Cykel handlar mycket om erfarenheter och rutiner, och det var framförallt därför jag var med på detta stora race. Nu vet jag hur det går till och vad jag har att jobba på.

Men från ett landslagsuppdrag till ett annat! Jag befinner mig redan i Norge för att köra ännu en WorldTour! Denna gång ett tre dagars etapplopp + att det inleds med ett lagtempo. Det kommer bli tufft, men nu vet jag vad jag har att förvänta mig av klungan.

Ha kul, ta lärdom och kör så hårt det bara går!

Foto: Christer Hedberg

Äventyr i Belgien och Nederländerna

Ett nytt äventyr är nu avklarat, och med det menar jag verkligen äventyr! Vi har tävlat, mitt inne i centrala Antwerpen med publikhav och även i mindre byar – både i gassande sol och i spöregn, utforskat nya platser, provsmakat Belgiens specialiteter, beskådat universums största åskoväder, spenderat åtskilliga timmar i bil och sist men inte minst så har vi haft det trevligt!

Några cykelkompisar skulle ner till Belgien för att tävla i ungefär en vecka, och med endast några få dagars betänketid så var jag tvungen att bestämma mig för om jag ville med. Och klart ville jag det! En sån chans får jag helt enkelt inte missa! Det ekonomiska blir klart mycket bättre om man är fyra som kan dela på alla kostnader. Så efter en lång bilresa kom vi fram till huset vi hyrt i en liten by strax söder om Gent, för att sedan förbereda för tävling redan på söndagen.

För första gången i mitt liv skulle jag köra ett så kallat Kermesselopp som alla cyklister snackar om; många, kortare varv med mycket cyklister och hög fart. Jag har bara hört vad alla andra sagt om det, och med skräckblandad förtjusning ställde jag mig på startlinjen. Inga krav. Inga måsten. Ingen kommer ihåg en om man inte står som segrare. Jag var otroligt laddad och har nog aldrig varit mer aktiv under ett lopp. Det var så jäkla kul och kroppen kändes helt okej trots den långa resan dagen innan. Dock så var det riktigt varmt och att köra med endast två flaskor när distansen är 84km är långt ifrån optimalt. I samma takt som vattnet började ta slut och jag var tvungen att hushålla på det lilla jag hade, så tog även benen slut. Jag lyckades överleva och spurtade in på en helt godkänd 14e plats av de cirka 70 startande.

Efter att ha varit på helspänn i över två timmar i den värmen så var både kropp och knopp rätt slut. Jag försökte återhämta mig för att komma förberedd till nästa tävling dagen efter som gick i Nederländerna, för då skulle jag stå på startlinjen tillsammans med världsmästarinnan Chantal Blaak och Marianne Vos, två av de största namnen inom damcykling! Men vad fort dom körde, och vad trötta mina ben var! Häftigt i alla fall att få köra med de stora stjärnorna, så länge det varade i alla fall.

Den tredje tävlingsdagen var den häftigaste av dom alla och helt klart en upplevelse i sig! Mitt inne i centrala Antwerpen och supermycket publik! Cyklingen är något helt annat här och dessa Kermesselopp går vanligtvis i samband med något annat event. Vi cyklister blir lite som underhållning för människorna som är där för god mat och dryck, men ändå, den publiken får man knappast i Sverige! Loppet sändes på belgisk tv och några stora namn var med, och med pigga ben spurtade jag in på 7e plats men jag både ville och kunde nog mer..

Efter ett rejält åskoväder så ändrades temperaturerna helt och sista dagen blev det race i spöregn i Nederländerna. Det var ett tag sen det hände så lite skraj i kurvorna var man allt. Motivationen var sådär innan start då det är mentalt jobbigt att snurra runt på en 1,3km bana i 50 varv. Jag hängde mest bara med, tog nån enstaka attack, men inte så mycket mer än det. När det väl var dags för spurt så kom jag med en superfart och for om allihop och korsade därmed mållinjen först! Första internationella segern för mig i elitklassen, så det känns riktigt härligt!

Efter att ha kört dessa race är jag mer än redo för det som komma skall! Att lilla jag nu ska köra World tour tävlingar, cykelvärldens högst rankade lopp, är otroligt mäktigt! Tillsammans med landslaget ska vi köra UCI Women’s World Tour Vårgårda som körs nu på måndag, direktsänt på Eurosport kl 17.10, missa inte det! Därefter beger vi oss till Norge för ännu en world tour: Ladies Tour of Norway. Nu ska jag ta chansen att samla på mig erfarenheter, nu när jag ska köra mina tuffaste lopp hittills i min karriär!

Tävlingshelg med Team Rytger

Tävlingshelgen i Skåne med team Rytger är nu över, och vi fick med oss tre av tre segrar samt att vi tog hela pallen på den första tävlingen!

Dag ett bjöd på ett GP. Tidigt in i loppet fick vi iväg två tjejer från laget, och min uppgift blev då att inte göra någonting, låta alla andra försöka jobba ikapp. Jag insåg att vi aldrig kommer komma ikapp och då försökte jag mig på ett ryck. Köttade på i ett varv ungefär, sen dog jag. Det var synd att jag inte fick med mig någon till hjälp på min attack, att vara helt själv sådär är inte det lättaste. Direkt när klungan kom ikapp mig så stack nästa Rytger åkare och fick lucka tillsammans med en annan, supersnyggt! Jag fick försöka vinna klungspurten men slutade tillslut på en 6e plats, men Rytger tog hela pallen efter en grym lagkörning!

Dag två var en SWE-cup på den platta men ack så blåsiga banan i Hököpinge. Kantvind åt vilket håll man än åkte åt gjorde att det blev ganska tufft, + värmen!! Jag och laget gjorde så gott vi kunde och låg mycket framme i spets. I och med att vi var det största laget så höll nog de flesta koll på oss. Inför den hetsiga och snabba spurten låg jag lite för långt bak och hade lite svårt att komma upp, men lyckades ändå spurta in på en 5e plats, med teamkompisen Rikke Lønne som segrare!

Den sista dagen var det återigen ett GP, men det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig… när starten gick så kände jag en klump i halsen. När jag efter några varv gick för spurtvarvet och tog ut mig lite mer, så vände sig magen ut och in. Det gick inte att hålla det inne, jag kräktes, mitt under tävlingen medan jag cyklade… jag fortsatte tävla och var med tätklungan, jag tänkte att det kanske skulle kännas bättre när jag fick upp det som satt i halsen. Men icke. Jag blev att känna mig helt kraftlös och ju mer jag tog i, desto mer kände jag att klumpen i halsen blev värre. Jag var i val och kval; ska jag fortsätta eller ska jag kliva av? Jag hatar att bryta en tävling, men ibland måste man lyssna på sin kropp. Trots att jag var med bra i tävlingen så valde jag att stiga av. Ett svårt beslut men jag tror att det ändå var det rätta. Självklart så ångrar jag mig, för jag hade säkert kunnat fortsatt, men det är inte kul att känna så som jag gjorde, och det tog ganska mycket mentalt att åka och tänka att man när som helst kan spy igen. Anledningen till att det blev som det blev vet jag inte. Men högst sannolikhet så var det värmen. Jag åt även en helt annan frukost än vad jag brukar, så den blandningen kanske inte var den mest optimala innan tävling. Sånt som händer ibland och det är bara att ta lärdom. Som tur var så klarade laget sig klockrent utan mig och vi tog återigen segern!

Tävlingsplaneringen jag haft för närmsta tiden blir lite annorlunda då nya saker dykt upp, men jag ser fram emot det som komma skall och det ska bli riktigt kul, men jäkligt tufft!

Engelbrektsturen 2018

Första loppet på mountainbike för året avverkades igår och wow, vad det var slitsamt! Inte nog med att det är en tuff bana med mycket backar, värmen som var tog rejält på krafterna och jag vet inte hur många liter vatten jag hällde i mig, men hellre för mycket än för lite. Tur att jag hade så många som kunde hjälpa mig med langning längs med banan! Mitt mål var att slå min tid från förra året, men så blev det inte riktigt… Det blev i princip en 70 kilometer lång tempointervall för mig då jag större delar av loppet låg helt själv och körde. Förra året hade jag mer draghjälp då damerna startade med herrarna medan vi i år fick en separat damklass, tillsammans med ungdomsklasserna. Det var kanske inte det mest optimala för mig och det blev lite stökigt första kilometrarna med de ivriga ungdomsgrabbarna, men det är sånt man får ta. Jag visste att det skulle bli ett tufft lopp utan all draghjälp och att jag inte kommit igång fullt ut efter min sjukdom, mtb är ju så fruktansvärt intensivt. Därför körde jag på i början för att hänga med täten, i alla fall de första 4km, och gick all in för att ta Postnords första bergspris, KOM/QOM, och det lyckades jag med! Att stigningarna sedan fortsatte gjorde att jag inte längre klarade av att hänga med de två snabbaste i täten. När jag var yngre körde jag som allra fortast på stigar medan jag tappade på grusvägar. Jag hatade att köra på grusvägar. Nu är det helt tvärtom. Jag stod nästan stilla på stigarna och jag hade inget flyt alls. Blev nästan irriterad på alla stenar och rötter som bara var i vägen och jag ville att stigarna skulle ta slut och bli till grusväg istället. Därför tappade jag ytterligare några placeringar på stigarna. Jag är ju ändå 100% landsvägscyklist nu för tiden;)

Foto: Cykelkanalen.se

Precis innan dessa bilder togs blev vi nog alla lite chockade när vi välkomnades in på stigen av ett punkband som stod i skogen, haha. Var inte alls beredd på något sånt men ändå väldigt kul!

Trots att mitt mål inte uppfylldes med dagen så är jag ändå lika glad, för hela dagen var toppen! Att få tävla på hemmaplan är något alldeles extra. Alla hejarop längs med banan gör mig glad och självklart får man lite mer energi. Jag hade verkligen kul på cykeln trots att benen hade lust att ge upp. Trevlig stämning hela dagen och i mål väntade även supergoda baguetter från Elsa Anderssons Konditori. Fick gå upp dubbla gånger på prisutdelning: först för att ta emot mitt bergspris tillsammans med den snabbaste herren, + att jag slutade på 4e plats i dam elit! MVG till funktionärerna som arrangerade ännu ett kanonfint lopp, och VG till mig och min insats under tävlingen!

Näst på tur står 3 dagars tävlande nere i Skåne på en cykel jag är mer bekväm på. Därefter har jag planer på mer mountainbiketävlingar!