Mountain youngsters of Europe, Ungdoms-EM

Klockan 5 på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen för att rulla hemåt från Graz och ungefär 23 timmar senare befann jag mig äntligen i Norberg. Ungdoms-EM är slut för denna gång och för mig är det även slut för alltid, nästa år är jag för gammal… Den här veckan har varit toppen trots lite missöden! Att köra mtb var förvånansvärt roligt, vädret har varit kanon och vi var ett riktigt bra gäng som var iväg. Blod, svett och tårar plus en massa skratt är vad denna resa i stort sett har bestått av.

Förra året stod vi med paraplyn innan start för att få skydd mot regn. I år hade vi också paraplyn men de hade inte riktigt samma användning som förra året, nu ville vi skydda oss från solen. Vi blötte även ner oss, med vilja, över hela kroppen för att kylas ner. Jag kände att jag i alla fall var lite van med värmen från när jag var i Georgien och jag tog även lärdom från den resan. Jag kräver egentligen väldigt mycket uppvärmning för att jag ska göra så bra ifrån mig som möjligt. Men när det är så varmt så tar det väldigt mycket på krafterna, vilket jag insåg på OS. Det kunde vara 20 minuter kvar till start och jag hade inte rullat en meter. Det kändes lite konstigt men det funkade bäst så. Jag rullade runt lite i kanske 10 minuter innan varje tävling för att få igång benen lite grann i alla fall, värmen skötte resten.

Jag vill inte gå in för mycket i detalj, men det var 5 lopp och de två första var lagtävlingar. Mitt lag bestod av samma grabbar som jag körde med förra året. Vi körde bra, mycket bättre än förra året på lagsprinten och stafetten, vi blev 11:a och 24:a av 61 lag.

På den tredje dagen började tävlingarna individuellt med XCO combined, något som inte finns i Sverige. Först är det en tekniktävling och sedan jaktstart utifrån hur många poäng man fick, varje miss blir 20 sekunders påslag som man får starta efter. Jag är inte världsbäst på teknik, medelmåtta tror jag. Jag lyckades kamma hem 15 poäng av 24. Det innebar att jag fick starta som nummer 36 och ha ett ex antal sekunder/minuter upp till de framför. Men jag lyckades köra om en hel del och kom på plats 25.

På torsdagen var det mitt favoritlopp, konstigt nog. Loppet är 14 kilometer och de första 7 går bara uppför. Men jag kände mig stark och det var så roligt! På toppen tog jag en Winforce boost, exakt så som jag gjorde förra året för att bli pigg i knoppen så att huvudet orkar hänga med när det sedan bär av kraftigt utför. Jag blev så pigg så att min hjärna trodde att jag kunde köra fortare ner för en backen än vad jag egentligen kunde. Under den sista kilometern tog det tvärstopp vid ett svårt parti så jag flög över styret. Kände smärta lite här och var men jag tvekade inte en sekund utan jag hoppade upp på cykeln så fort det gick. Förlorade ingen placering på kraschen, tack och lov, så jag kom 22:a. Nöjd som bara den stapplade jag mig till sjuktältet för lite omplåstring.

Den avslutande dagen var lite dramatisk om vi säger så. Det gick hyfsat bra, låg runt 25:e placering, tills jag vurpade igen… Det var på sista kilometern och jag vet inte riktigt vad jag gjorde men jag lyckades flyga över styret, igen… Att vurpa när man redan har sår är inte särskild skönt ska ni veta. Denna krasch såg nog inte så mycket ut för världen jämförelse med den dagen innan, men denna kändes 1000 gånger mer. Inte många sekunder jag låg på marken förrän jag satt på cykeln igen. Men jag hade ont. Det tog emot när jag cyklade så det gick inte fort. Fler och fler tjejer cyklade om mig vilket gjorde att jag rullade över mållinjen som nummer 35.

Återigen gick jag till sjuktältet och först så kändes det inte så mycket när jag satt där men allt eftersom fick jag ondare. Smärtan i knät och smalbenet är den värsta jag någonsin har varit med om. Andra tjejer som också hade kraschat eller som hade svimmat av värmen kom in i tältet, vissa skrek medan andra låg helt tysta och bara skakade, gjorde att jag blev skärrad. Plötsligt såg jag hur min bröstkorg började röra sig snabbare och att min andning blev konstigare. Jag började hyperventilera, eller så fick jag nån sorts av panikattack. Det ledde till att jag fick syrgasmask och att mina armar och händer domnade bort helt. En riktigt obehaglig känsla.
För första gången i mitt liv fick jag åka ambulans. Läkarna på tävlingen ville att jag skulle åka in till sjukhuset i Graz för att röntga ifall att något skulle vara av eller sprucket. Där låg jag, i en österrikisk ambulans med syrgas och smärtor i knä och smalben, en upplevelse utöver det vanliga om vi säger så. Jag måste ju säga att det var lite fränt att åka ambulans. Jag såg just ingenting men pappa sa att blåljusen var på och att vi åkte förbi alla rödljus och att bilar flyttade på sig.
Röntgensvaren visade positivt, jag hade ”bara” fått en rejäl smäll och en massa skrapsår.
Den österrikiska skogen har gett mig ordentligt med stryk och att skog gör så ont att vurpa i trodde jag aldrig.

En 24 placering blev det för mig i totalen och med tanke på omständigheterna och hur lite mtb jag har kört så är jag jäkligt nöjd med det.
I skrivandes stund är det nästan tre dagar sedan jag vurpade och jag har fortfarande ont och har lite problem med att gå. Minst en träningsfri vecka är jag tvungen till men det kan vara nödvändigt, lite vila är alltid bra! 

    
    

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s