En bra avslutning och en mindre bra

Det är alltid lika sorgligt att säga denna mening, det hela blir att kännas mer verkligt. Cykelsäsongen är över, i alla fall i två av mina grenar. I helgen som var avverkades årets sista mtb och lvg tävling och de både slutade på två helt olika  sätt.

Om vi börjar med lördagens lopp i Högboskogen, där jag fegade mig fram mellan alla stockar och stenar, så fick jag till en riktigt bra avslutning på den säsongen. Trots att det nästan var första gången jag körde mtb sen vurpan i Österrike så gick det så bra det kunde gå, att ta det säkra före det osäkra verkar vara en ganska bra taktik för min del. Så jäkla kul men galet jobbigt!

Dagen efter var det tävling igen i den grenen som passar mig allra bäst, landsväg. 7,5 mil med damer junior och elit var vad som skulle köras och mina ben var som betongklumpar efter mtb-loppet. Tro det eller ej, de 18 kilometrarna jag körde på lördagen var 100 gånger jobbigare än dessa 75… Skog är bra mycket tuffare än asfalt, fast när det kommer till en krasch gör det ont, oavsett underlag. Det har jag nu fått känt på…

Jag har i stort sett äntligen blivit helt återställd efter Österrike-vurpan och då händer det som inte får hända…

Loppet gick ganska bra trots mina sega ben och jag taggade till inför spurten. Väl där så vet jag inte riktigt vad som hände. Det var kaos. Jag spurtade men blev helt stängd bakom en elittjej som inte ens spurtade, så jag hade inget annat val än att ge upp. Min fart hade gått ner lite grann och jag rullade besviket över mållinjen. Men precis på den så kommer nån tjej och åker in i mig, eller så åker jag in i henne, detta är väldigt oklart. Jag tappar kontrollen över cykeln och flyger rakt ner i marken. Jag flög över styret och slog i huvudet, lite grann, men framförallt tog jag emot mig med armbågen.

Det blev en tur till akuten för röntgen och snacka om att jag fick flashbacks från Österrike. Jag hade ingen skelettskada som tur var men jag har galet ont, armen ilar enda ut till fingertopparna…

Min landsvägssäsong kunde ha slutat bättre men det sägs att man ska krascha minst 3 gånger innan man kan se sig själv som en riktig cyklist. Så om jag räknar med Österrikevurpan så är det 3, kan man nu kalla mig en äkta cyklist?! Men vem kraschar efter mål? Det var inte direkt den snyggaste vurpan heller… Pappa filmade alltihop och jag vet faktiskt inte riktigt vad det var jag höll på med, nästintill pinsamt..

Men jag lever, är bara lite blåslagen på höft, armbåge och axel. Jag hann precis läka ihop innan det var dags för en ny smäll, denna gång skadades höger sida istället för vänster… Det enda positiva är att mina knän klarade sig helt utan några skråmor, de som fick ta den värsta smällen förra gången.

Nu blir det några dagars vila för att läka ihop så fort som möjligt för än är inte cyklingen helt slut, det är dags för cykelcross!

  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s