Borlänge tour (1)

Några få gånger detta år hann jag köra mountainbike innan det var dags för årets upplaga av Borlänge tour. Min onödiga krasch på tour de Himmelfart ställde till det lite nu de senaste veckorna då jag har haft alldeles för ont för att köra bland stock och sten.

Igår, fredag, drog första tävlingen av tre igång. Tempo 7 km, alltså individuell start med 30 sekunders mellanrum. Banan var torr och fin när vi provkörde den, men lagom till start så började regnet ösa ner. Leran gjorde så att den redan fega Clara blev ännu fegare. Jag har tappat så otroligt mycket mtb eftersom jag aldrig kör det… Men i alla fall så körde jag mitt egna race och det kändes riktigt bra! Jag hittade ett bra flyt där jag kunde driva på. Jag hade inga svackor under loppet, kors i taket, utan jag höll ett jämnt och högt tempo som tog mig till en seger! 3,8 sekunder före, det var tight men denna gång hade jag marginalerna på min sida!

Inför lördagens etapp på 21 km så var jag otroligt taggad! Tyvärr lite för taggad… I starten så fick ledartröjan, alltså jag, stå lite framför alla andra. När startskottet ljöd och jag ställde mig upp för att accelerera så small det till och det gick inte längre att trampa. Jag visste inte vad som hände. Jag kollade ner och såg min kedja hängandes, av… Jag trampade alltså av min kedja. För stark helt enkelt;) Jag var så otroligt besviken och jag visste inte vad jag skulle göra, jag trodde att det var kört. Jag svor, kastade cykeln, gick iväg och svor lite mer och sen kommer pappa springandes och säger att vi kan laga kedjan! Så vill tacka mina vänner som hade en kedja att låna ut! Till en början tänkte jag att det inte var någon idé, jag skulle bli att ligga så långt efter, men jag sprang till teknisk zon och ungefär 4 minuter senare körde en riktigt besviken och arg Clara iväg. Till en början var motivationen i botten och växlarna hoppade inte i klockrent. Men jag gav inte upp, jag krigade på. Adrenalin blandat med en otroligt bra känsla gjorde att jag hela tiden tog in tid på mina konkurrenter. Jag har nog aldrig någonsin kört så bra som jag gjorde! Väl i mål så visade det sig att jag hade kört fortast av alla! Men tyvärr var banan för kort för att jag skulle hinna ikapp. 

Jag är så otroligt glad att jag inte gav upp fast jag var riktigt nära att göra det och jag är supernöjd över mitt lopp. Och att alla kom och sa hur bra jag verkligen körde gjorde att jag bara blev ännu stoltare över mig själv! Jag bryr mig inte längre om att jag fick ett kedjebrott, ledartröjan som jag nu förlorade skulle fortfarande ha varit min. Det är en dag imorgon, söndag, också. Mycket kan hända och ännu är det inte kört! Trots att jag låg totalsist så lyckades jag ta in så pass mycket tid att jag bara trillade ner från första till andra plats i totalen. Wow säger jag bara, vilket lopp!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s