Rás na mBan slutade med krasch…

Ja, vad ska jag säga..? Jag är otroligt besviken på alla sätt över att mitt äventyr på Irland tog slut så fort och tvärt. Jag hade inte alls tänkt mig att det skulle sluta som det gjorde. Men när en totalt oaktsam cyklist verkar missa att vi ska svänga och istället kör in i mig i full fart, så avslutade hon mitt Rás na mBan, och kanske även hela min säsong. Det är så frustrerande!

Det som är mest frustrerande är att precis innan detta hände så avancerade jag upp mig väldigt mycket i klungan. Vi hade kört 5km av den första etappen och det var dags för den första vänserkurvan. Med runt 120 cyklister i klungan så visste jag att det är bra att ligga långt fram då vurpor osv brukar ske längre bak. Men nej, det finns undantag. Jag låg bland de första och precis när jag skulle ta kurvan så känner jag hur nån kör in i mig och hjulen viker sig under mig. Allting gick så otroligt fort och innan jag ens hann reagera så satt jag på cykeln igen. Det skedde genom automatik, ren reflex liksom. Det gick så fort så hela klungan hann inte ens passera mig, så jag behövde aldrig jobba ikapp. Men sen kom verkligheten ikapp. Smärtan. Jag kollade ner på mitt knä som var uppskrapat men ändå kritvitt, med ett svart hål i mitten. Jag såg och kände direkt att det här är illa. Men envis som jag är så fullföljde jag hela loppet. 65km i en snittfart på nästan 40km/h. Jag tänkte att jag bara skulle fullfölja loppet ifall att knät inte skulle vara så illa skadat som jag trodde, för isåfall ville jag ju kunna starta dagen efter. Men tydligen nöjde jag mig inte heller med att bara rulla med klungan in utan jag försökte mig även på att spurta, och lyckades till och med komma 7a!? Det är ju sjukt. Jag tycker fortfarande att det är ett mysterium. Adrenalinet måste ha sprutat i hela kroppen. Det är ganska fascinerade vad kroppen faktiskt klarar av att göra. Lite roligt också att alla sjukvårdare som hjälpt mig tycker jag är galen och dom kan inte förstå hur jag kunde cykla så långt med denna skada på knät. 

Vid målgång fick jag halta mig till ambulansen och efter det började helvetet rent ut sagt. Jag fick genomgå två av mina värsta dygn någonsin. Jag var på ett sjukhus, blev förflyttad till ett annat mitt i natten, blev avdumpad mitt i en korridor bland springandes människor och fick inte reda på någonting så jag fick ingen sömn överhuvudtaget den natten. Helt ensam på ett sjukhus i ett främmande land gjorde att jag aldrig kunde slappna av och jag visste inte alls vad som skulle hända. Jag fick reda på att inget ben var skadat i knät men att det behövde opereras och sys igen. Jag har aldrig någonsin varit på ett sämre sjukhus. Servicen var usel och min operation blev framflyttad gång på gång vilket ledde till att jag knappt fick i mig nå mat då jag var tvungen att fasta i flera timmar vid olika tillfällen. Operationen blev inte av förrän vid lunchtid på fredagen och jag kraschade på onsdagen… så två dygn var jag kvar. Hela min vistelse på sjukhuset var så känsloladdad. De sa att jag skulle prioriteras då infektionsrisken var väldigt hög, och då känns det verkligen fruktansvärt att inte bli prioriterad då de sa klart och tydligt att om inget görs fort kan jag bland annat få blodförgiftning. Det ledde till att jag började tänka på vad som kan hända. På min cykelkarriär. Och främst på VM som jag har blivit uttagen till att köra om mindre än 2 veckor. Just nu känns allt skit. Det känns liksom som att det är över. Men jag ska fortsätta kriga och förhoppningsvis läker jag ihop fortare än planerat och att jag snart sitter på cykeln igen. Jag ska inte ge upp, inte än i alla fall. Jag får hoppa framåt med mina kryckor och äta medicinen jag fått och så får vi hoppas att jag snart är tillbaka. 

Hacket i knät kan inte ha uppstått genom att landa på asfalt. Jag hade bara maximal otur. I mitten av vägen vi körde på så fanns det som små reflexer som sticker upp en bit och jag är 110% säker på att jag slog i just en sådan och att det är den som har gått in i knät… otur otur otur helt enkelt..

Trots att jag har legat inlagd på sjukhus så har jag ändå inte varit helt ensam. Team Crescents lagledare, Tina, har gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig. Först så hade hon sitt team att ta hand om och sen fanns jag även där på ett sjukhus typ 1h därifrån. Det har inte varit lätt för henne, men hon har gjort sitt bästa och verkligen varit guld värd<3 Jag har i alla fall fått övat en hel del på min engelska och skulle nog även säga att jag fått med mig en hel del vuxenpoäng av den här omtumlande resan. 

Imorgon, måndag, bär det äntligen av hem till Sverige och sen får vi se hur det blir nu framöver…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s