U6 Cycle Tour

Målet jag hade med U6 Cycle Tour uppfylldes och kroppen har vaknat mer och mer till liv, och jag börjar äntligen känna igen den Clara jag var innan jag blev sjuk! Trots att jag skulle se denna vecka enbart som träning så växte ändå hornen fram och jag ville hela tiden lite mer.

Tävlingsveckan drog i vanlig ordning igång med en prolog. Jag hade redan bestämt mig innan att jag skulle hålla igen lite och inte köra för hårt och chocka kroppen efter sjukdomen. Detta ledde såklart till att det inte blev något toppen resultat, men ändå något bättre än vad jag trodde. Nu var jag äntligen igång!

På etapp 2, 3 och 4 så kunde jag jämföra formen med konkurrenterna under linjeloppen, och den var inte helt borta! Jag låg ofta långt fram och var med på ryck och fartökningar men det var såklart mycket jobbigare än vad det hade varit om jag inte hade varit sjuk. Både flåset och benen var tröttare än de brukar, men allteftersom dagarna gick så kändes det bättre och bättre. Inför spurten på etapp två var det kaos och det ända jag tänkte var att jag inte ville vurpa och därmed riskera att vara borta från cykeln igen. Jag höll därför tillbaka en aning, ända tills det splittrades upp lite och jag kunde prova på att spurta. Men det kunde jag inte riktigt. Det där panget jag brukar ha i spurten fanns inte vilket ledde till att jag slutade på en 8e plats av ungefär 70 startande.

Tredje etappen krävde inte riktigt det där panget då det avslutades med en 3km lång målbacke, vilket inte riktigt är min grej. Jag låg bra positionerad hela loppet förutom inför avslutande backe då alla ville positionera sig. Jag föll som en sten i klungan och fick försöka avancera så mycket jag kunde och hann under den sista kilometern, vilket blev en 9e plats.

GPt dagen efter var tufft då det är väldigt hög puls under sånna lopp. Det kändes ändå helt okej och jag var redo att försöka mig på en ny spurt och se om jag kommit igång mer med ”panget” från andra etappen. Men tyvärr så var jag tvungen att tvärnita i sista kurvan innan mål då tjejen framför mig nästan körde in i refugen… det var bara att accelerera på nytt och försöka avancera så mycket som möjligt innan mållinjen kom. Jag ville så mycket mer men en 10e plats är något jag ändå borde vara nöjd med.

Att jag ens skulle komma så bra till trodde vi aldrig, men väl efter målgång, när adrenalinet och tävlingsmänniskan inom mig kommer fram, så var jag besviken och självklart ville jag mer.

Innan U6 drog igång så sa jag att det totala resultatet inte har någon betydelse då jag enbart skulle se detta som bra träning. Men om det under någon etapp skulle kännas bra, så skulle jag ge det en chans och gå in för bra resultat på någon etapp istället för den totala. På etapp 5 så hände det! Efter att det blev ordentlig fart i backarna så splittrades gruppen och jag lyckades gå med täten. Pulsen var skyhög men jag vägrade släppa hjulet framför. Vi blev en grupp på 18 tjejer som höll ända till mål. I och med att vi inte var så många så blev det inte så stökigt inför spurten, som är en riktigt lång och seg spurt då det är en backe. Benen brann de sista 100 metrarna men jag bara körde för jag hade medaljchans, och jag lyckades ta bronset! Trots sjukdom så är jag ändå med i matchen!

Inför den avslutande tempoetappen låg jag totalt 7a, men det var väldigt tight mellan alla. Nu när allting kändes så bra, nästan som vanligt, så var jag på hugget och ville få med mig en bra placering totalt. Dock så tänkte jag inte på hur krävande ett tempolopp faktiskt är… Jag är ingen tempospecialist men jag kan ändå få till hyfsade lopp. Denna dag var det inte alls så. Jag hade negativa tankar från start och benen ville inte alls samarbeta. Att jag inte heller har suttit på min tempocykel på flera veckor gjorde inte saken bättre. Därför blev det ingen framskjuten placering denna etapp, men jag föll endast två placeringar i totalen vilket ledde till att jag slutade på en 9e plats totalt!

Denna vecka har jag verkligen fått chansen att komma igång igen efter min sjukdom. Motivationen är tillbaka och hjärnspökena är borta! Att det gick så här bra trots att jag varit sjuk var oväntat, och det hade varit spännande att se hur det hade gått om jag var i min normala form. Tiden går fort och det är inte supermycket kvar av säsongen. Näst på tur är Engelbrektsturen och därefter får vi se vad augusti har att erbjuda…..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s