Ladies Tour of Norway

Efter 17 dagar på resande fot med 9 tävlingar i fyra olika länder och flera resdagar, så har jag nu nått min slutdestination på denna resa. Borta bra men hemma bäst.

Efter World Tour tävlingen i Vårgårda så fortsatte färden mot Norge för ännu en World Tour med totalt fyra tävlingar: ett lagtempo och tre linjelopp. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig av klungan och nivån på motståndet. Jag har tävlat mot världens bästa förut på EM och VM, men det var de bästa i min ålder. Nu är det ett ihopplock av världens bästa i alla åldrar, från 19 år och uppåt.

Premiär blev det för mig i lagtempo. Jag har tränat det förr, bland annat när det har varit intervaller på schemat med träningsgruppen på skolan, men jag har aldrig tävlat det. Så det skulle bli spännande! Men att bara plocka ihop ett gäng på 6 tjejer som aldrig tidigare har tränat lagtempo tillsammans och som även är så pass olika som cyklister, är inte det mest optimala. Speciellt inte när man tävlar mot de lag som kan sånt där och som verkligen går in för det. Vi tog det lite som det kom och då vi var det enda laget som inte körde med tempocyklar så blev vi alla lite negativa. Vi gjorde ändå det bästa utifrån de förutsättningarna vi hade och vi tog det som en genomkörare inför tävlingsdagarna efter.

Efter lagtempot så var det dags att tävla på riktigt! Om man har koll på Norge så vet man att landskapet är rätt böljande så de tre linjeetapperna gick upp och ner hela tiden. Inga monsterstigningar, men det tar på krafterna att aldrig riktigt få köra där det är helt platt. Att få stå på startlinjen och tävla mot världsstjärnorna som jag länge hört talas om och sett på tv, är så otroligt häftigt! Många av dem är ju ändå EM, VM och OS medaljörer, så lite starstrucked blev jag allt när jag såg dem efter tävlingen. Men inte när jag tävlar och är i klungan, då tänker jag inte på det, då är de som vem som helst.

Första etappen var den tuffaste utifrån banprofilen. Jag låg med bra men efter att ha gjort bort mig i langningen så föll jag som en sten genom klungan just när det blev körning. Bara att ta lärdom från det!Det resulterade i att jag och några till som gjorde samma misstag som mig, tappade klungan. Vi var otroligt nära att komma tillbaka, men just där vi tappade var inte vinden på vår sida och vi stod näst intill stilla när de hårda kastvindarna från alla möjliga håll attackerade oss. Vi var den sista gruppen som fick köra klart loppet, men av säkerhetsskäl fick vi inte gå in på de korta avslutningsvarven.

Vind, vind och mera vind, och regn, var vad andra etappen hade att erbjuda. Återigen hängde jag med bra men om man låg lite fel till där det var som mest vind så var det rätt kört och snöret till klungan klipptes. Jag tappade ett par gånger på grund av fel positionering, men det var fler än jag som bara låg lite illa till i vinden då jag alltid tappade tillsammans med flera stora proffs. Vi lyckades i alla fall ta oss tillbaka varje gång efter att ha fått slita rejält i vinden. Klungan var ganska samlad tills avslutningsvarven, då splittrades fältet och jag hamnade i en ganska stor grupp som höll ihop till mål. Bästa prestationen från min sida denna etapp med en 64e plats!

Glädjen när man ser sina föräldrar för första gången på flera veckor!

Redan innan den avslutande etappen startade så kände jag att det skulle bli tufft med de benen jag hade. De stramade och jag blev helt slut av att bara gå ner för en liten trappa eller av att cykla några meter. Men inte så konstigt det då jag aldrig någonsin har kört ett så här tufft etapplopp där varje lopp även är 120km, det vill säga långt över vad jag är van vid. Jag försökte ändå göra det bästa jag kunde men det kändes som någon drog i mig bakifrån, att jag hade punktering eller att bromsen låg i. Det hände verkligen ingenting när jag trampade. Så mycket som det kändes som jag tog i så borde det ha gått fortare än vad det gjorde. Pulsen var även lägre än vad den borde vara. Jag ska inte känna mig så död vid så låg puls. Så jag var helt enkelt tom. Helt slut och otroligt sliten. Jag låg mest i änden av klungan och sladdade. När jag sen tappade klungan så var vi i alla fall ett litet gäng som tillsammans hjälptes åt in i mål. När det var 20km kvar av det ungefär 150km långa loppet så var det återigen bara de korta avslutningsvarven kvar, och min grupp, återigen den sista som inte blev avplockad, blev stoppade. Jag klagade verkligen inte. Mina ben klarade inte av att trampa så mycket mer.

Jag fick ett slutresultat på Ladies Tour of Norway! Det trodde jag aldrig. Jag lyckades fullfölja alla etapper, trots att jag endast gick i mål ”fysiskt” på en etapp. Det kanske inte blev något wow-resultat, men för mig betyder det ganska mycket. Jag har lärt mig oerhört mycket, både från mina konkurrenter och hur det går till i den riktiga proffsklungan, men även en hel del av det fantastiska svenska laget.

Det har varit mycket cykel senaste veckorna och det har varit det enda som har snurrat i mitt huvud. Därför ska det nu bli oerhört skönt att återhämta mig, tänka annat och ladda om batterierna hemma. Det är inte mycket kvar av landsvägssäsongen, tiden bara flyger fram! Svanesunds 3-dagars är vad som kommer härnäst, sen får vi se vad som händer..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s