World Tour – Vårgårda

Min WorldTour debut är nu gjord, på svensk mark dessutom! Att stå på startlinjen med världens bästa cyklister och förebilder till mig, var riktigt mäktigt! Jag gjorde det jag blev tillsagd att göra: försöka gå med på attackerna i början. Jag tog mig fort upp i klungan och var med där framme. Var med på attack efter attack men det var inget som det blev något av. Detta tog ganska mycket energi vilket ledde till att jag sakta med säkert föll genom klungan. Men det var kul så länge det varade, att ligga där framme i front! Jag låg fortfarande med i klungan och försökte hela tiden att avancera, men jag hade inte ben till det. Farten i klungan var något helt annat och något jag inte är van vid. Det gick konstant fort, så fort att jag tillslut föll bort när farten skruvades upp ytterligare efter 65km, strax innan den andra av de fyra grussträckorna skulle börja. Det resulterade i att jag och en till tjej hjälptes åt att köra klart varvet vi var ute på, för att sedan kliva av vid varvningen då vi ändå skulle blivit avlockade. Onödigt att fortsätta harva runt där när man ändå tappat klungan och inte längre har något att köra för.

Helt tom i kropp och knopp efter de 100km jag körde. Att jag inte fick något resultat var vi nog alla medvetna om att jag inte skulle få och det var inte därför jag var med heller. Cykel handlar mycket om erfarenheter och rutiner, och det var framförallt därför jag var med på detta stora race. Nu vet jag hur det går till och vad jag har att jobba på.

Men från ett landslagsuppdrag till ett annat! Jag befinner mig redan i Norge för att köra ännu en WorldTour! Denna gång ett tre dagars etapplopp + att det inleds med ett lagtempo. Det kommer bli tufft, men nu vet jag vad jag har att förvänta mig av klungan.

Ha kul, ta lärdom och kör så hårt det bara går!

Foto: Christer Hedberg

Annonser

Äventyr i Belgien och Nederländerna

Ett nytt äventyr är nu avklarat, och med det menar jag verkligen äventyr! Vi har tävlat, mitt inne i centrala Antwerpen med publikhav och även i mindre byar – både i gassande sol och i spöregn, utforskat nya platser, provsmakat Belgiens specialiteter, beskådat universums största åskoväder, spenderat åtskilliga timmar i bil och sist men inte minst så har vi haft det trevligt!

Några cykelkompisar skulle ner till Belgien för att tävla i ungefär en vecka, och med endast några få dagars betänketid så var jag tvungen att bestämma mig för om jag ville med. Och klart ville jag det! En sån chans får jag helt enkelt inte missa! Det ekonomiska blir klart mycket bättre om man är fyra som kan dela på alla kostnader. Så efter en lång bilresa kom vi fram till huset vi hyrt i en liten by strax söder om Gent, för att sedan förbereda för tävling redan på söndagen.

För första gången i mitt liv skulle jag köra ett så kallat Kermesselopp som alla cyklister snackar om; många, kortare varv med mycket cyklister och hög fart. Jag har bara hört vad alla andra sagt om det, och med skräckblandad förtjusning ställde jag mig på startlinjen. Inga krav. Inga måsten. Ingen kommer ihåg en om man inte står som segrare. Jag var otroligt laddad och har nog aldrig varit mer aktiv under ett lopp. Det var så jäkla kul och kroppen kändes helt okej trots den långa resan dagen innan. Dock så var det riktigt varmt och att köra med endast två flaskor när distansen är 84km är långt ifrån optimalt. I samma takt som vattnet började ta slut och jag var tvungen att hushålla på det lilla jag hade, så tog även benen slut. Jag lyckades överleva och spurtade in på en helt godkänd 14e plats av de cirka 70 startande.

Efter att ha varit på helspänn i över två timmar i den värmen så var både kropp och knopp rätt slut. Jag försökte återhämta mig för att komma förberedd till nästa tävling dagen efter som gick i Nederländerna, för då skulle jag stå på startlinjen tillsammans med världsmästarinnan Chantal Blaak och Marianne Vos, två av de största namnen inom damcykling! Men vad fort dom körde, och vad trötta mina ben var! Häftigt i alla fall att få köra med de stora stjärnorna, så länge det varade i alla fall.

Den tredje tävlingsdagen var den häftigaste av dom alla och helt klart en upplevelse i sig! Mitt inne i centrala Antwerpen och supermycket publik! Cyklingen är något helt annat här och dessa Kermesselopp går vanligtvis i samband med något annat event. Vi cyklister blir lite som underhållning för människorna som är där för god mat och dryck, men ändå, den publiken får man knappast i Sverige! Loppet sändes på belgisk tv och några stora namn var med, och med pigga ben spurtade jag in på 7e plats men jag både ville och kunde nog mer..

Efter ett rejält åskoväder så ändrades temperaturerna helt och sista dagen blev det race i spöregn i Nederländerna. Det var ett tag sen det hände så lite skraj i kurvorna var man allt. Motivationen var sådär innan start då det är mentalt jobbigt att snurra runt på en 1,3km bana i 50 varv. Jag hängde mest bara med, tog nån enstaka attack, men inte så mycket mer än det. När det väl var dags för spurt så kom jag med en superfart och for om allihop och korsade därmed mållinjen först! Första internationella segern för mig i elitklassen, så det känns riktigt härligt!

Efter att ha kört dessa race är jag mer än redo för det som komma skall! Att lilla jag nu ska köra World tour tävlingar, cykelvärldens högst rankade lopp, är otroligt mäktigt! Tillsammans med landslaget ska vi köra UCI Women’s World Tour Vårgårda som körs nu på måndag, direktsänt på Eurosport kl 17.10, missa inte det! Därefter beger vi oss till Norge för ännu en world tour: Ladies Tour of Norway. Nu ska jag ta chansen att samla på mig erfarenheter, nu när jag ska köra mina tuffaste lopp hittills i min karriär!

Tävlingshelg med Team Rytger

Tävlingshelgen i Skåne med team Rytger är nu över, och vi fick med oss tre av tre segrar samt att vi tog hela pallen på den första tävlingen!

Dag ett bjöd på ett GP. Tidigt in i loppet fick vi iväg två tjejer från laget, och min uppgift blev då att inte göra någonting, låta alla andra försöka jobba ikapp. Jag insåg att vi aldrig kommer komma ikapp och då försökte jag mig på ett ryck. Köttade på i ett varv ungefär, sen dog jag. Det var synd att jag inte fick med mig någon till hjälp på min attack, att vara helt själv sådär är inte det lättaste. Direkt när klungan kom ikapp mig så stack nästa Rytger åkare och fick lucka tillsammans med en annan, supersnyggt! Jag fick försöka vinna klungspurten men slutade tillslut på en 6e plats, men Rytger tog hela pallen efter en grym lagkörning!

Dag två var en SWE-cup på den platta men ack så blåsiga banan i Hököpinge. Kantvind åt vilket håll man än åkte åt gjorde att det blev ganska tufft, + värmen!! Jag och laget gjorde så gott vi kunde och låg mycket framme i spets. I och med att vi var det största laget så höll nog de flesta koll på oss. Inför den hetsiga och snabba spurten låg jag lite för långt bak och hade lite svårt att komma upp, men lyckades ändå spurta in på en 5e plats, med teamkompisen Rikke Lønne som segrare!

Den sista dagen var det återigen ett GP, men det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig… när starten gick så kände jag en klump i halsen. När jag efter några varv gick för spurtvarvet och tog ut mig lite mer, så vände sig magen ut och in. Det gick inte att hålla det inne, jag kräktes, mitt under tävlingen medan jag cyklade… jag fortsatte tävla och var med tätklungan, jag tänkte att det kanske skulle kännas bättre när jag fick upp det som satt i halsen. Men icke. Jag blev att känna mig helt kraftlös och ju mer jag tog i, desto mer kände jag att klumpen i halsen blev värre. Jag var i val och kval; ska jag fortsätta eller ska jag kliva av? Jag hatar att bryta en tävling, men ibland måste man lyssna på sin kropp. Trots att jag var med bra i tävlingen så valde jag att stiga av. Ett svårt beslut men jag tror att det ändå var det rätta. Självklart så ångrar jag mig, för jag hade säkert kunnat fortsatt, men det är inte kul att känna så som jag gjorde, och det tog ganska mycket mentalt att åka och tänka att man när som helst kan spy igen. Anledningen till att det blev som det blev vet jag inte. Men högst sannolikhet så var det värmen. Jag åt även en helt annan frukost än vad jag brukar, så den blandningen kanske inte var den mest optimala innan tävling. Sånt som händer ibland och det är bara att ta lärdom. Som tur var så klarade laget sig klockrent utan mig och vi tog återigen segern!

Tävlingsplaneringen jag haft för närmsta tiden blir lite annorlunda då nya saker dykt upp, men jag ser fram emot det som komma skall och det ska bli riktigt kul, men jäkligt tufft!

Engelbrektsturen 2018

Första loppet på mountainbike för året avverkades igår och wow, vad det var slitsamt! Inte nog med att det är en tuff bana med mycket backar, värmen som var tog rejält på krafterna och jag vet inte hur många liter vatten jag hällde i mig, men hellre för mycket än för lite. Tur att jag hade så många som kunde hjälpa mig med langning längs med banan! Mitt mål var att slå min tid från förra året, men så blev det inte riktigt… Det blev i princip en 70 kilometer lång tempointervall för mig då jag större delar av loppet låg helt själv och körde. Förra året hade jag mer draghjälp då damerna startade med herrarna medan vi i år fick en separat damklass, tillsammans med ungdomsklasserna. Det var kanske inte det mest optimala för mig och det blev lite stökigt första kilometrarna med de ivriga ungdomsgrabbarna, men det är sånt man får ta. Jag visste att det skulle bli ett tufft lopp utan all draghjälp och att jag inte kommit igång fullt ut efter min sjukdom, mtb är ju så fruktansvärt intensivt. Därför körde jag på i början för att hänga med täten, i alla fall de första 4km, och gick all in för att ta Postnords första bergspris, KOM/QOM, och det lyckades jag med! Att stigningarna sedan fortsatte gjorde att jag inte längre klarade av att hänga med de två snabbaste i täten. När jag var yngre körde jag som allra fortast på stigar medan jag tappade på grusvägar. Jag hatade att köra på grusvägar. Nu är det helt tvärtom. Jag stod nästan stilla på stigarna och jag hade inget flyt alls. Blev nästan irriterad på alla stenar och rötter som bara var i vägen och jag ville att stigarna skulle ta slut och bli till grusväg istället. Därför tappade jag ytterligare några placeringar på stigarna. Jag är ju ändå 100% landsvägscyklist nu för tiden;)

Foto: Cykelkanalen.se

Precis innan dessa bilder togs blev vi nog alla lite chockade när vi välkomnades in på stigen av ett punkband som stod i skogen, haha. Var inte alls beredd på något sånt men ändå väldigt kul!

Trots att mitt mål inte uppfylldes med dagen så är jag ändå lika glad, för hela dagen var toppen! Att få tävla på hemmaplan är något alldeles extra. Alla hejarop längs med banan gör mig glad och självklart får man lite mer energi. Jag hade verkligen kul på cykeln trots att benen hade lust att ge upp. Trevlig stämning hela dagen och i mål väntade även supergoda baguetter från Elsa Anderssons Konditori. Fick gå upp dubbla gånger på prisutdelning: först för att ta emot mitt bergspris tillsammans med den snabbaste herren, + att jag slutade på 4e plats i dam elit! MVG till funktionärerna som arrangerade ännu ett kanonfint lopp, och VG till mig och min insats under tävlingen!

Näst på tur står 3 dagars tävlande nere i Skåne på en cykel jag är mer bekväm på. Därefter har jag planer på mer mountainbiketävlingar!

U6 Cycle Tour

Målet jag hade med U6 Cycle Tour uppfylldes och kroppen har vaknat mer och mer till liv, och jag börjar äntligen känna igen den Clara jag var innan jag blev sjuk! Trots att jag skulle se denna vecka enbart som träning så växte ändå hornen fram och jag ville hela tiden lite mer.

Tävlingsveckan drog i vanlig ordning igång med en prolog. Jag hade redan bestämt mig innan att jag skulle hålla igen lite och inte köra för hårt och chocka kroppen efter sjukdomen. Detta ledde såklart till att det inte blev något toppen resultat, men ändå något bättre än vad jag trodde. Nu var jag äntligen igång!

På etapp 2, 3 och 4 så kunde jag jämföra formen med konkurrenterna under linjeloppen, och den var inte helt borta! Jag låg ofta långt fram och var med på ryck och fartökningar men det var såklart mycket jobbigare än vad det hade varit om jag inte hade varit sjuk. Både flåset och benen var tröttare än de brukar, men allteftersom dagarna gick så kändes det bättre och bättre. Inför spurten på etapp två var det kaos och det ända jag tänkte var att jag inte ville vurpa och därmed riskera att vara borta från cykeln igen. Jag höll därför tillbaka en aning, ända tills det splittrades upp lite och jag kunde prova på att spurta. Men det kunde jag inte riktigt. Det där panget jag brukar ha i spurten fanns inte vilket ledde till att jag slutade på en 8e plats av ungefär 70 startande.

Tredje etappen krävde inte riktigt det där panget då det avslutades med en 3km lång målbacke, vilket inte riktigt är min grej. Jag låg bra positionerad hela loppet förutom inför avslutande backe då alla ville positionera sig. Jag föll som en sten i klungan och fick försöka avancera så mycket jag kunde och hann under den sista kilometern, vilket blev en 9e plats.

GPt dagen efter var tufft då det är väldigt hög puls under sånna lopp. Det kändes ändå helt okej och jag var redo att försöka mig på en ny spurt och se om jag kommit igång mer med ”panget” från andra etappen. Men tyvärr så var jag tvungen att tvärnita i sista kurvan innan mål då tjejen framför mig nästan körde in i refugen… det var bara att accelerera på nytt och försöka avancera så mycket som möjligt innan mållinjen kom. Jag ville så mycket mer men en 10e plats är något jag ändå borde vara nöjd med.

Att jag ens skulle komma så bra till trodde vi aldrig, men väl efter målgång, när adrenalinet och tävlingsmänniskan inom mig kommer fram, så var jag besviken och självklart ville jag mer.

Innan U6 drog igång så sa jag att det totala resultatet inte har någon betydelse då jag enbart skulle se detta som bra träning. Men om det under någon etapp skulle kännas bra, så skulle jag ge det en chans och gå in för bra resultat på någon etapp istället för den totala. På etapp 5 så hände det! Efter att det blev ordentlig fart i backarna så splittrades gruppen och jag lyckades gå med täten. Pulsen var skyhög men jag vägrade släppa hjulet framför. Vi blev en grupp på 18 tjejer som höll ända till mål. I och med att vi inte var så många så blev det inte så stökigt inför spurten, som är en riktigt lång och seg spurt då det är en backe. Benen brann de sista 100 metrarna men jag bara körde för jag hade medaljchans, och jag lyckades ta bronset! Trots sjukdom så är jag ändå med i matchen!

Inför den avslutande tempoetappen låg jag totalt 7a, men det var väldigt tight mellan alla. Nu när allting kändes så bra, nästan som vanligt, så var jag på hugget och ville få med mig en bra placering totalt. Dock så tänkte jag inte på hur krävande ett tempolopp faktiskt är… Jag är ingen tempospecialist men jag kan ändå få till hyfsade lopp. Denna dag var det inte alls så. Jag hade negativa tankar från start och benen ville inte alls samarbeta. Att jag inte heller har suttit på min tempocykel på flera veckor gjorde inte saken bättre. Därför blev det ingen framskjuten placering denna etapp, men jag föll endast två placeringar i totalen vilket ledde till att jag slutade på en 9e plats totalt!

Denna vecka har jag verkligen fått chansen att komma igång igen efter min sjukdom. Motivationen är tillbaka och hjärnspökena är borta! Att det gick så här bra trots att jag varit sjuk var oväntat, och det hade varit spännande att se hur det hade gått om jag var i min normala form. Tiden går fort och det är inte supermycket kvar av säsongen. Näst på tur är Engelbrektsturen och därefter får vi se vad augusti har att erbjuda…..

Frisk!?

Jag är frisk! Eller ja, jag hoppas det i alla fall. Det där med att avgöra om man är helt frisk är inte det lättaste. För mig som är van att röra på sig så fick jag lite smått panik och kände rastlöshet under de 2,5 veckor som jag var sjuk och under denna tid har jag tagit totalt tre enkla promenader, annars har de varit soffhäng hela dagarna. Men nu, äntligen! Hela denna vecka har jag tränat! Eller jag kanske inte kan kalla det träna, rättare sagt cykla, rulla, då jag körde de tre första passen väääldigt lugnt för att känna på kroppen lite. Jag vill inte riskera att bli sjuk på nytt så jag kände att det smartaste är att smygstarta igång träningen lite. De senare passen under veckan har jag försökt väcka kroppen lite, försökt att aktivera de där musklerna som nu har varit inaktiva, men mina ben känns ändå som betongklumpar och flåset känns ostabilt. Men jag kan ju inte heller förvänta mig att jag ska känna mig tipp topp direkt när jag sätter mig på cykeln efter en sån här rejäl sjukdom. Men det känns lite jobbigt mentalt att känna att man inte är där man brukar, att det inte går lika lätt som det gjorde för flera veckor sedan. Men det kan vara hjärnspöken. För att komma igång ytterligare och inte sabba det mentala så har jag bestämt mig för att köra Postnord U6 Cycle Tour. Lite hastigt och lustigt kom jag på det, men jag ser det endast som bra träning. Jag har ingen plan och inte heller några förväntningar på mig själv utan jag tar det lite som det kommer. Jag vill mest bara få tillbaka den formen jag hade innan jag blev sjuk så att jag kan ladda för den sista halvan av säsongen, och tävling är ju den bästa träningen. Jag vill även se om det är något som spökar i min hjärna eller om jag faktiskt är så dålig som jag känner mig just nu. Tävlingsveckan drar igång redan imorgon med en kort prolog, men utifrån de minnena jag har från den etappen tidigare år så har jag bestämt mig att jag ska ta det väldigt lugnt för att inte chocka kroppen allt för mycket. Om det känns bra under någon etapp så är det ett plus och då kanske jag kan försöka prestera. Annars är inte det totala resultatet viktigt, det enda målet jag har är att jag ska känna mig pigg och fräsch igen efter denna vecka!

Sjuk, men ser fram emot nya utmaningar

Jag är nästan aldrig sjuk, så varför ska jag ha oturen att bli det just nu och missa allt det roliga? Jag är alltid supernoga med att försöka hålla mig frisk, men den här gången gick det inte att hålla detta hemska virus borta. Vad det exakt är jag har är ännu oklart då den ena läkaren säger lunginflammation och den andra säger att det är bronkit. Jag hostar och hostar, så mycket att det känns som mina revben har gått av. I två veckors tid har det pågått, men nu känner jag att det börjar ge sig!

Det viktigaste är att jag är frisk till en av säsongens höjdpunkter! Och med det menar jag inte att det är den tävlingen jag satsar mest på och försöker vara bäst till, utan för att jag älskar själva tävlingen! Engelbrektsturen – Norbergs egna mountainbiketävling, som även är ett långlopp i Långloppscupen och även en seedningstävling till Cykelvasan. I och med att det inte är min huvudgren så kör jag mest bara för att få ordentlig träning, då mountainbike är så otroligt jobbigt på ett annat sätt jämfört med landsväg, men jag kör även för det är så galet kul! Norbergs cykelklubb gör verkligen ett kanonjobb som får till denna tävling så perfekt, då det bokstavligt talat tänker på allt, och atmosfären som lägger sig över hela byn är helt fantastisk. Man vill verkligen inte missa denna dag. Att så många människor kommer till lilla Norberg är även det fantastiskt, häftigt att en så liten by kan göra något så stort! Man kan välja om man vill köra Helan eller Halvan, och jag kommer självklart köra Helan, vilket innebär ungefär 70km cykling i Norbergs natur, och banan är perfekt! Inte lika lättåkt som Cykelvasan men samtidigt inte superteknisk. Den passar en landsvägscyklist som mig perfekt.

Om ungefär tre veckor smäller det! Den 22 juli för att vara exakt, så tills dess borde jag ju vara helt frisk. Jag måste även hinna få några timmar i skogen för att komma tillräckligt förberedd till start. Det kan hända att damerna startar med herrarna, vilket jag föredrar, men det är ännu oklart om det blir så. Anledningen till att jag vill det är för att jag ska få upp farten i början genom att försöka hänga på alla killar. Dock så vet jag, då det var så förra året, att de kommer köra ifrån oss efter cirka 5km. Men då har man fått 5km snabb cykling och en chans till att bli lite mer uppvärmd. Samtidigt så gör det inte heller mig något om damerna startar själva, strax efter herrarna. Det kanske blir mer fair play för alla om damerna startar för sig. Så för mig har det inte så stor betydelse hur än arrangörerna bestämmer sig för att göra. Jag vill bara cykla och ha kul, och det vet jag att jag kommer ha under Engelbreksturen! Kom & prova du också!

Den här bilden är tagen precis efter målgång förra året. Det var varmt och det var dammigt. I år hoppas vi på lika fint väder!