Årets sista tävlingshelg

CX-säsongen avslutades i Lund och Helsingborg för mig, och det blev en riktig lerfest!

Tävlingen i Lund blev lite av misär och det var verkligen inte min dag på cykeln. Det var fruktansvärt lerigt och halt så det blev nästan mer tid springandes än sittandes på cykeln.. Man klickade foten ur pedalen, klickade i den och hann cykla en kortis innan man var tvungen att klicka ur den igen. Jag kan ju även erkänna att min teknik för sånt underlag inte är den bästa. Tror jag inte cyklat i lera sen jag var på ungdoms-EM i mtb för sisådär 3,5 år sen. Så det var lite ovant. Det brukar vara kul att köra i lera, men inte när det fastnar överallt och gör så att cykeln slutar fungera. Växlarna krånglade, kedjan hoppade så jag förlorade massor av tid med att försöka fixa det och cykeln blev att väga flera kilo extra med all gegga som satt fast. Nej, motivationen var inte alls på mim sida och det var inte alls särskilt kul att cykla…Dag två, SWE-cup i Helsingborg, så förväntade jag mig mindre gegga, men det blev nästintill en lika lerig historia. Däremot så hade jag en bättre dag på cykeln!

Det var mer min typ av bana, även fast den hade sina trixiga lerpartier och branta springbackar. Riktigt jobbigt när man trampar och trampar men kommer ingen vart för man sjunker ner i leran och bara slirar. Men trots geggamoja på flera ställen så blev cykeln inte riktigt lika skitig som dagen innan, men det blev ändå så att man fick släpa runt på en massa tung lera. Men det är lika för alla, förutom för de som har lyxen att byta cykel vid varvningar. Men tyvärr så var oturen återigen på min sida och min kedja hoppade av cirka 400 meter innan mål, i kampen om 3e platsen… Lite surt att mekaniska problem ska avgöra, men jag är ändå ganska nöjd med min 4e plats och 2a totalt i SWE-cup!

Efter målgång blev jag förföljd ända tills jag kände mig tillräckligt kissnödig för att lämna urinprov för doping. Andra gången för detta år som jag fick göra ett dopingtest, och fler lär det ju bli! Så nu är det bara vänta och hoppas att jag är ren;)

Vinterträningen och uppbyggnaden inför nästa säsong är i full gång och om endast 2 veckor beger jag mig till varmare breddgrader för 3 veckors cykling på spanska solkusten!

Annonser

Stipendium och tävling

Halloj!

För ungefär en vecka sedan satte jag mig på tåget ner till Göteborg och som vanligt så bor man ju lite fel till i landet, tågresan var ju ”bara” 6h lång;) Men det var helt klart värt att spendera så många timmar på tåget med tanke på vad det var jag skulle göra. Företaget Keller har i samarbete med Cykelträning, som drivs av förre proffscyklisten Glenn Magnusson, instiftat ett stipendium som jag fått äran att ta emot! Så jag åkte ner till Göteborg, fick stipendiet utdelat, fick se hur företaget Keller arbetar, äta god mat och till sist även bo en natt på hotell. Riktigt roligt hela grejen! Väldigt motivationshöjande och superkul att man uppmärksammas på detta sätt efter allt det hårda slit och alla timmar som man lägger ner för att lyckas prestera på cyklingen.

Därför vill jag än en gång säga ett stort TACK till Keller och Cykelträning!

Utöver detta så var jag och rejsade lite CX i helgen som var. Västerås och Uppsala stod för riktigt fina, och jobbiga, banor. Men kul var det! Jag var inte direkt i toppform då träningen den sista tiden varit lite halvtaskig på grund av en förkylning jag drabbats av. Det kanske var lite jobbigare än normalt, men det gick ju bra ändå! Blev 2a båda dagarna efter kulsnabba Ida Erngren.

CX i Sthlm + landslagsläger

Som vanligt har jag skjutit bloggen åt sidan och helt glömt bort att uppdatera er, men nu kände jag att det var dags att ta tag i skrivandet igen! 

Först å främst så har jag varit i huvudstaden för att tävla CX i Täby och dagen efter på Stora Skuggan, och det var minst sagt en lyckad tävlingshelg! Det var roliga banor, hårt motstånd och riktigt jobbigt. Lite roligt också att jag som landsvägscyklist var den enda tjejen som klarade av att cykla upp för en brant ”springbacke”. Jag kanske inte tjänade så mycket tid på att göra det, men jag är så otroligt dålig på att hoppa av och på cykeln, och även dålig på att springa, så därför ville jag slippa den delen och cyklade istället upp. Resultatmässigt så knep jag 3e platsen båda dagarna!


Nu i helgen som var så var jag nere i Båstad tillsammans med många av Sveriges cyklister från 15 år och uppåt, från förbundets alla cykelgrenar. De som var äldre än 16 var där som landslagscyklister medan de yngre var där som utvecklings/talangcyklister och detta var inspirerande på alla sätt och vis. Alltid lika roligt att träffa alla igen, extra kul också när boendet var av högsta kvalitet! Vi har blandat träning med föreläsningar, skratt och avkoppling i jacuzzin. Precis som förra året så har förbundet återigen gjort detta till nåt alldeles extra! 

VM i Bergen 2017

VM i Bergen är över och även min tid som juniorcyklist är nu förbi. VM var en magisk upplevelse och det är alltid lika häftigt att få ställa sig på startlinjen med sverigedräkten tillsammans med de bästa åkarna från världens olika nationer. Hela atmosfären kring VM, med all publik och den stora folkfesten i den norska staden, gjorde det hela bara ännu mer speciellt. Det var otroligt mäktigt under VM i Qatar förra året, men detta var något helt annat. 


Min uppladdning inför detta års VM var ju som sagt inte den bästa på grund av kraschen, men jag försökte ändå göra det bästa av situationen. Fick till några hyfsat bra träningspass och sen var det bara pang på! Jag kan ju även säga att årets bana inte riktigt var till min fördel. Usch vad den var jobbig! Det var massvis med långa och sega backar som inte alls passar mig särskilt bra och det var kurvor och igångdrag hela tiden. Det fanns i princip ingenstans på banan där man kunde vila, huvudet och hjärnan var på spänn hela tiden. 4 varv skulle vi köra vilket innebar att jag skulle upp för Salmon Hill hela fyra gånger, och jag dog uppför där alla gånger. Jag hängde i alla fall med klungan ända tills vi skulle upp för backen andra gången, sen dog jag helt. Jag klarade inte längre av att hänga med huvudklungan utan var tvungen att släppa iväg den. Körde därför de resterande 2,5 varven tillsammans med ett gäng andra. Det blev inte riktigt lika roligt att vara med i en grupp där längre bak, men på en bana som denna så blev det väldigt uppsplittrat. Hade såklart velat vara med i en grupp längre fram, men utifrån min situation med en uppladdning som inte var särskilt optimal så kan jag egentligen inte förvänta mig något annat och bättre. Jag hade ingen bra känsla, men jag vet ju i alla fall vad det beror på. Jag är ändå glad att jag ställde upp, placeringen är ju inte allt;)

Foto: Niklas Wallner, Swecycling 

Det har varit några hektiska veckor nu på sistone, framförallt för huvudet. Det har varit mycket tankar och känslor och jag har aldrig riktigt kopplat av. Trots att jag nyss vilade från cykeln i 1,5 vecka så känner jag att jag behöver ännu mer tid bort från den för att få slappna av på riktigt och återhämta hjärnan. Därför tar jag och flyr landet på torsdag för att ha en vecka ”off season!” Det kommer vara välbehövligt, både för kropp och knopp. Sen kommer jag vara fit for fight igen!

Frågan är: kan jag köra VM?

Hur är det med mig nu egentligen? Hur har det gått sen jag kraschade så illa i Irland och blev liggandes på sjukhus i 48h? Det har gått 11 dagar sedan jag slog i backen och 9 dagar sedan jag opererades, och jag har knappt rört mig på något vis sen dess. Ända fram tills igår. Då kände jag att knät var tillräckligt stabilt och smärtan var inte allt för hemsk, så jag hoppade upp på cykeln. Det var inget märkvärdigt pass utan jag ville mest bara prova på och känna hur det kändes. Det var inte helt smärtfritt, det stramade en del på grund av stygnen, men det gick! Det är mitt sista år som junior och chansen och möjligheten jag fått att få köra i år vill jag verkligen inte missa! Och då tog jag mitt beslut: jag kan och ska köra VM! 

Passet igår var mest bara för att prova på, medan jag idag körde mer intensivt och jag kände att den formen jag hade innan kraschen nu är långt borta… Men inte så konstigt när jag knappt rört mig på 1,5 vecka. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att försöka hitta formen igen nu de sista dagarna innan det bär av till Norge på onsdag för att sedan tävla på fredag. Men det viktiga är att jag inte bryter ihop om det inte går som jag planerat och tänkt. Jag vet ju varför det i så fall kommer gå som det går. Jag bör inte ha allt för höga krav på mig själv nu med tanke på den situation som jag sitter i. Men jag är positiv och jag hoppas och tror att formen ändå finns där och att det kanske gjort mig gott att få vila ett tag. Stygnen ska sitta i 2 veckor vilket betyder att de måste vara kvar medan jag tävlar, men då spricker inte såret upp på nytt i alla fall;) Jag ska göra mitt bästa och så håller vi tummarna!

Rás na mBan slutade med krasch…

Ja, vad ska jag säga..? Jag är otroligt besviken på alla sätt över att mitt äventyr på Irland tog slut så fort och tvärt. Jag hade inte alls tänkt mig att det skulle sluta som det gjorde. Men när en totalt oaktsam cyklist verkar missa att vi ska svänga och istället kör in i mig i full fart, så avslutade hon mitt Rás na mBan, och kanske även hela min säsong. Det är så frustrerande!

Det som är mest frustrerande är att precis innan detta hände så avancerade jag upp mig väldigt mycket i klungan. Vi hade kört 5km av den första etappen och det var dags för den första vänserkurvan. Med runt 120 cyklister i klungan så visste jag att det är bra att ligga långt fram då vurpor osv brukar ske längre bak. Men nej, det finns undantag. Jag låg bland de första och precis när jag skulle ta kurvan så känner jag hur nån kör in i mig och hjulen viker sig under mig. Allting gick så otroligt fort och innan jag ens hann reagera så satt jag på cykeln igen. Det skedde genom automatik, ren reflex liksom. Det gick så fort så hela klungan hann inte ens passera mig, så jag behövde aldrig jobba ikapp. Men sen kom verkligheten ikapp. Smärtan. Jag kollade ner på mitt knä som var uppskrapat men ändå kritvitt, med ett svart hål i mitten. Jag såg och kände direkt att det här är illa. Men envis som jag är så fullföljde jag hela loppet. 65km i en snittfart på nästan 40km/h. Jag tänkte att jag bara skulle fullfölja loppet ifall att knät inte skulle vara så illa skadat som jag trodde, för isåfall ville jag ju kunna starta dagen efter. Men tydligen nöjde jag mig inte heller med att bara rulla med klungan in utan jag försökte mig även på att spurta, och lyckades till och med komma 7a!? Det är ju sjukt. Jag tycker fortfarande att det är ett mysterium. Adrenalinet måste ha sprutat i hela kroppen. Det är ganska fascinerade vad kroppen faktiskt klarar av att göra. Lite roligt också att alla sjukvårdare som hjälpt mig tycker jag är galen och dom kan inte förstå hur jag kunde cykla så långt med denna skada på knät. 

Vid målgång fick jag halta mig till ambulansen och efter det började helvetet rent ut sagt. Jag fick genomgå två av mina värsta dygn någonsin. Jag var på ett sjukhus, blev förflyttad till ett annat mitt i natten, blev avdumpad mitt i en korridor bland springandes människor och fick inte reda på någonting så jag fick ingen sömn överhuvudtaget den natten. Helt ensam på ett sjukhus i ett främmande land gjorde att jag aldrig kunde slappna av och jag visste inte alls vad som skulle hända. Jag fick reda på att inget ben var skadat i knät men att det behövde opereras och sys igen. Jag har aldrig någonsin varit på ett sämre sjukhus. Servicen var usel och min operation blev framflyttad gång på gång vilket ledde till att jag knappt fick i mig nå mat då jag var tvungen att fasta i flera timmar vid olika tillfällen. Operationen blev inte av förrän vid lunchtid på fredagen och jag kraschade på onsdagen… så två dygn var jag kvar. Hela min vistelse på sjukhuset var så känsloladdad. De sa att jag skulle prioriteras då infektionsrisken var väldigt hög, och då känns det verkligen fruktansvärt att inte bli prioriterad då de sa klart och tydligt att om inget görs fort kan jag bland annat få blodförgiftning. Det ledde till att jag började tänka på vad som kan hända. På min cykelkarriär. Och främst på VM som jag har blivit uttagen till att köra om mindre än 2 veckor. Just nu känns allt skit. Det känns liksom som att det är över. Men jag ska fortsätta kriga och förhoppningsvis läker jag ihop fortare än planerat och att jag snart sitter på cykeln igen. Jag ska inte ge upp, inte än i alla fall. Jag får hoppa framåt med mina kryckor och äta medicinen jag fått och så får vi hoppas att jag snart är tillbaka. 

Hacket i knät kan inte ha uppstått genom att landa på asfalt. Jag hade bara maximal otur. I mitten av vägen vi körde på så fanns det som små reflexer som sticker upp en bit och jag är 110% säker på att jag slog i just en sådan och att det är den som har gått in i knät… otur otur otur helt enkelt..

Trots att jag har legat inlagd på sjukhus så har jag ändå inte varit helt ensam. Team Crescents lagledare, Tina, har gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig. Först så hade hon sitt team att ta hand om och sen fanns jag även där på ett sjukhus typ 1h därifrån. Det har inte varit lätt för henne, men hon har gjort sitt bästa och verkligen varit guld värd<3 Jag har i alla fall fått övat en hel del på min engelska och skulle nog även säga att jag fått med mig en hel del vuxenpoäng av den här omtumlande resan. 

Imorgon, måndag, bär det äntligen av hem till Sverige och sen får vi se hur det blir nu framöver…

CX och nya äventyr

Helt utan några vidare förberedelser så ställde jag mig på startlinjen för att köra årets första cykelcrosstävling! Eftersom att skolan har börjat igen så har jag tagit mitt pick och pack och åkt upp till Falun igen, vilket innebar att min CX-cykel var kvar hemma i Norberg. Jag har inte kört CX sen förra året men mina föräldrar kom upp med cykeln lagom i tid tills det var dags för mig att värma upp inför tävlingen. Så jag hann i alla fall cykla runt lite grann och även försöka minnas hur man kör cykelcross. Men jag såg detta som en kul grej! Inga krav. Inga förväntningar. Bara väldigt bra träning helt enkelt. Mitt träningsupplägg ser även lite annorlunda ut nu de närmsta veckorna så veckan innan CX-tävlingen bestod bara av en massa distans. Detta var kanske inte heller den bästa uppladdningen då man blir ganska seg av en hel vecka med mängdträning. Men tävlingarna gick bättre än vad jag trodde och jag förvånade faktiskt mig själv genom att bli 2a båda dagarna!


Det var en riktigt bra genomkörare och förhoppningsvis kickade det igång kroppen lite inför det som komma skall. Jag befinner mig nämnligen i (på?) Irland för att köra det stora etapploppet Rás na mBan tillsammans med Team Crescent D.A.R.E då de har ”lånat” in mig under dessa fem dagar. Ska bli kul att gästköra för dem och få känna på själva teamkänslan. 6 tuffa etapper har jag framför mig, och den första drar igång redan ikväll, men jag är riktigt taggad! Försöker även lära mig hur jag ska cykla i korsningar i detta vänstertrafikerade land, inte det lättaste att köra på fel sida;)