Team Rytger!

Föregående helg befann jag mig i Danmark för att äntligen träffa det nya laget! Team Rytger Powered by Cykeltøj-online är laget jag kommer köra för 2018, och jag är riktigt taggad och förväntansfull på att för första gången få vara med i ett lag. Som alla säkert redan vet så är jag nu elit och jag känner att detta team är och blir det rätta. Att vara kvar och fortsätta köra enbart för Norberg var inget alternativ om jag vill utvecklas, men jag ville inte heller ge mig på ett allt för stort lag när jag endast är förstaårs elit. Därför blir Team Rytger kanon! Det är ett litet steg, men helt klart ett steg i rätt riktning! Jag börjar såhär, sen får vi se vart detta tar mig!

Laget verkar toppen och helgen var super! Framförallt fick jag lära känna alla lite bättre och även försöka förstå mig på danska.;) Vi hade även en photoshoot med GripGrab där vi skulle visa upp deras nya supersnygga (och färgglada) strumpor! Vi fick även med oss en hel påse med en massa GripGrab som blir perfekt för kyligare cykelturer.

Det kommer bli en hel del resande till Danmark denna säsong, men det kommer det vara värt! Nästa sväng ner dit blir i slutet av februari för att framförallt träna med mina teammates, roligt roligt!

Ha det gott!

Annonser

2017

3 veckor i Spanien bara swischade förbi och jag sitter nu på tåget hem från Arlanda. Härliga veckor med många timmar på cykeln blev det, men för att variera lite så hann jag även med att vandra/bestiga ett berg. 3 timmar upp till toppen och knappt 2 timmar ner, och kul var det!

Det var riktgt skönt att lämna kalla Sverige ett tag och få cykla på riktigt igen. Motivationen är höjd och nu är jag taggad inför kommande säsong!

Något som jag ännu inte gjort, som jag borde ha gjort för flera veckor sedan, är att summera 2017! Jag säger samma sak varje år; det här var min bästa säsong hittills. Men grejen är den, att denna gång var det verkligen mitt bästa år! Jag trodde aldrig att tävlingsåret skulle bli så bra som det blev. Smällde till med en 3e plats på den sista etappen på säsongens första tävling, försvarade titeln som svensk juniormästarinna, 4a på U6 i elit varav 2a i junior, segrare i Swe-cup och slutligen 5a på EM! Såklart finns det en massa fler fina resultat däremellan, men dessa är de absolut främsta. Men tyvärr så är ingenting en dans på rosor och jag har även stött på motgångar. En krasch på den första etappen på Irland sabbade både chanserna på det etapploppet + att VM blev drabbat. Men det är sånt som händer och jag bryter inte ihop för det för jag räknar med att det snart kommer nya chanser!

Ingenting av detta hade varit möjligt utan den fantastiska hjälp jag får och har fått i min satsning! Jag har haft en magisk cykel från Cykelmagneten och Wilier som jag kommer att sakna enormt med de snabbaste och finaste Shimanohjulen, och de coolaste blåa skorna som matchade sjukt bra med mina mästarkläder, även de från Shimano. Bioracer gör mig aldrig besviken och har levererat otroligt snygga och bekväma kläder. Väldigt glad att jag fick fortsätta ha mina mästarkläder även 2017, för de gillar jag! Lite tråkigt att jag nu tar klivet upp i nästa klass och att tröjan nu efter årsskiftet inte längre får bäras av mig… Vit/röda, vit/gröna, svart/orange, det spelar ingen roll vilken färg, alla glasögon från Oakley är i särklass snyggast! Har kunnat välja glasögon efter kläder, för lite matchande vill man ju vara. Sist men inte minst så har vi det som ger mig all energi: Winforce! Deras sportdryck och ”gels” är något som använts väldigt flitigt, för man vill ju inte riskera att få tomt på krafter under en tävling. Så ett stort TACK till er!! Men de absolut viktigaste är såklart mina föräldrar som alltid ställer upp, skjutsar mig land och rike, offrar sin semester för att supporta mig på tävlingar, håller utrustningen och mina ben i toppskick i form av mek och massage. Vad skulle jag göra utan dem?! Ingen nämnd, ingen glömd. Finns så otroligt många människor som på något vis har ställt upp eller varit till hjälp i min satsning.

Kommande säsong är det nåt annat som gäller, blir nya färger så att säga. Mer om det om ungefär 1,5 vecka;) Vi får se vad som händer, men jag hoppas på fortsatt stöd som leder till fina resultat under 2018. Jag vet att det kommer bli tufft nu när jag är förstaårselit, men för det ska jag inte ge upp, jag ska fortsätta kämpa!

Årets sista tävlingshelg

CX-säsongen avslutades i Lund och Helsingborg för mig, och det blev en riktig lerfest!

Tävlingen i Lund blev lite av misär och det var verkligen inte min dag på cykeln. Det var fruktansvärt lerigt och halt så det blev nästan mer tid springandes än sittandes på cykeln.. Man klickade foten ur pedalen, klickade i den och hann cykla en kortis innan man var tvungen att klicka ur den igen. Jag kan ju även erkänna att min teknik för sånt underlag inte är den bästa. Tror jag inte cyklat i lera sen jag var på ungdoms-EM i mtb för sisådär 3,5 år sen. Så det var lite ovant. Det brukar vara kul att köra i lera, men inte när det fastnar överallt och gör så att cykeln slutar fungera. Växlarna krånglade, kedjan hoppade så jag förlorade massor av tid med att försöka fixa det och cykeln blev att väga flera kilo extra med all gegga som satt fast. Nej, motivationen var inte alls på mim sida och det var inte alls särskilt kul att cykla…Dag två, SWE-cup i Helsingborg, så förväntade jag mig mindre gegga, men det blev nästintill en lika lerig historia. Däremot så hade jag en bättre dag på cykeln!

Det var mer min typ av bana, även fast den hade sina trixiga lerpartier och branta springbackar. Riktigt jobbigt när man trampar och trampar men kommer ingen vart för man sjunker ner i leran och bara slirar. Men trots geggamoja på flera ställen så blev cykeln inte riktigt lika skitig som dagen innan, men det blev ändå så att man fick släpa runt på en massa tung lera. Men det är lika för alla, förutom för de som har lyxen att byta cykel vid varvningar. Men tyvärr så var oturen återigen på min sida och min kedja hoppade av cirka 400 meter innan mål, i kampen om 3e platsen… Lite surt att mekaniska problem ska avgöra, men jag är ändå ganska nöjd med min 4e plats och 2a totalt i SWE-cup!

Efter målgång blev jag förföljd ända tills jag kände mig tillräckligt kissnödig för att lämna urinprov för doping. Andra gången för detta år som jag fick göra ett dopingtest, och fler lär det ju bli! Så nu är det bara vänta och hoppas att jag är ren;)

Vinterträningen och uppbyggnaden inför nästa säsong är i full gång och om endast 2 veckor beger jag mig till varmare breddgrader för 3 veckors cykling på spanska solkusten!

Stipendium och tävling

Halloj!

För ungefär en vecka sedan satte jag mig på tåget ner till Göteborg och som vanligt så bor man ju lite fel till i landet, tågresan var ju ”bara” 6h lång;) Men det var helt klart värt att spendera så många timmar på tåget med tanke på vad det var jag skulle göra. Företaget Keller har i samarbete med Cykelträning, som drivs av förre proffscyklisten Glenn Magnusson, instiftat ett stipendium som jag fått äran att ta emot! Så jag åkte ner till Göteborg, fick stipendiet utdelat, fick se hur företaget Keller arbetar, äta god mat och till sist även bo en natt på hotell. Riktigt roligt hela grejen! Väldigt motivationshöjande och superkul att man uppmärksammas på detta sätt efter allt det hårda slit och alla timmar som man lägger ner för att lyckas prestera på cyklingen.

Därför vill jag än en gång säga ett stort TACK till Keller och Cykelträning!

Utöver detta så var jag och rejsade lite CX i helgen som var. Västerås och Uppsala stod för riktigt fina, och jobbiga, banor. Men kul var det! Jag var inte direkt i toppform då träningen den sista tiden varit lite halvtaskig på grund av en förkylning jag drabbats av. Det kanske var lite jobbigare än normalt, men det gick ju bra ändå! Blev 2a båda dagarna efter kulsnabba Ida Erngren.

CX i Sthlm + landslagsläger

Som vanligt har jag skjutit bloggen åt sidan och helt glömt bort att uppdatera er, men nu kände jag att det var dags att ta tag i skrivandet igen! 

Först å främst så har jag varit i huvudstaden för att tävla CX i Täby och dagen efter på Stora Skuggan, och det var minst sagt en lyckad tävlingshelg! Det var roliga banor, hårt motstånd och riktigt jobbigt. Lite roligt också att jag som landsvägscyklist var den enda tjejen som klarade av att cykla upp för en brant ”springbacke”. Jag kanske inte tjänade så mycket tid på att göra det, men jag är så otroligt dålig på att hoppa av och på cykeln, och även dålig på att springa, så därför ville jag slippa den delen och cyklade istället upp. Resultatmässigt så knep jag 3e platsen båda dagarna!


Nu i helgen som var så var jag nere i Båstad tillsammans med många av Sveriges cyklister från 15 år och uppåt, från förbundets alla cykelgrenar. De som var äldre än 16 var där som landslagscyklister medan de yngre var där som utvecklings/talangcyklister och detta var inspirerande på alla sätt och vis. Alltid lika roligt att träffa alla igen, extra kul också när boendet var av högsta kvalitet! Vi har blandat träning med föreläsningar, skratt och avkoppling i jacuzzin. Precis som förra året så har förbundet återigen gjort detta till nåt alldeles extra! 

VM i Bergen 2017

VM i Bergen är över och även min tid som juniorcyklist är nu förbi. VM var en magisk upplevelse och det är alltid lika häftigt att få ställa sig på startlinjen med sverigedräkten tillsammans med de bästa åkarna från världens olika nationer. Hela atmosfären kring VM, med all publik och den stora folkfesten i den norska staden, gjorde det hela bara ännu mer speciellt. Det var otroligt mäktigt under VM i Qatar förra året, men detta var något helt annat. 


Min uppladdning inför detta års VM var ju som sagt inte den bästa på grund av kraschen, men jag försökte ändå göra det bästa av situationen. Fick till några hyfsat bra träningspass och sen var det bara pang på! Jag kan ju även säga att årets bana inte riktigt var till min fördel. Usch vad den var jobbig! Det var massvis med långa och sega backar som inte alls passar mig särskilt bra och det var kurvor och igångdrag hela tiden. Det fanns i princip ingenstans på banan där man kunde vila, huvudet och hjärnan var på spänn hela tiden. 4 varv skulle vi köra vilket innebar att jag skulle upp för Salmon Hill hela fyra gånger, och jag dog uppför där alla gånger. Jag hängde i alla fall med klungan ända tills vi skulle upp för backen andra gången, sen dog jag helt. Jag klarade inte längre av att hänga med huvudklungan utan var tvungen att släppa iväg den. Körde därför de resterande 2,5 varven tillsammans med ett gäng andra. Det blev inte riktigt lika roligt att vara med i en grupp där längre bak, men på en bana som denna så blev det väldigt uppsplittrat. Hade såklart velat vara med i en grupp längre fram, men utifrån min situation med en uppladdning som inte var särskilt optimal så kan jag egentligen inte förvänta mig något annat och bättre. Jag hade ingen bra känsla, men jag vet ju i alla fall vad det beror på. Jag är ändå glad att jag ställde upp, placeringen är ju inte allt;)

Foto: Niklas Wallner, Swecycling 

Det har varit några hektiska veckor nu på sistone, framförallt för huvudet. Det har varit mycket tankar och känslor och jag har aldrig riktigt kopplat av. Trots att jag nyss vilade från cykeln i 1,5 vecka så känner jag att jag behöver ännu mer tid bort från den för att få slappna av på riktigt och återhämta hjärnan. Därför tar jag och flyr landet på torsdag för att ha en vecka ”off season!” Det kommer vara välbehövligt, både för kropp och knopp. Sen kommer jag vara fit for fight igen!

Frågan är: kan jag köra VM?

Hur är det med mig nu egentligen? Hur har det gått sen jag kraschade så illa i Irland och blev liggandes på sjukhus i 48h? Det har gått 11 dagar sedan jag slog i backen och 9 dagar sedan jag opererades, och jag har knappt rört mig på något vis sen dess. Ända fram tills igår. Då kände jag att knät var tillräckligt stabilt och smärtan var inte allt för hemsk, så jag hoppade upp på cykeln. Det var inget märkvärdigt pass utan jag ville mest bara prova på och känna hur det kändes. Det var inte helt smärtfritt, det stramade en del på grund av stygnen, men det gick! Det är mitt sista år som junior och chansen och möjligheten jag fått att få köra i år vill jag verkligen inte missa! Och då tog jag mitt beslut: jag kan och ska köra VM! 

Passet igår var mest bara för att prova på, medan jag idag körde mer intensivt och jag kände att den formen jag hade innan kraschen nu är långt borta… Men inte så konstigt när jag knappt rört mig på 1,5 vecka. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att försöka hitta formen igen nu de sista dagarna innan det bär av till Norge på onsdag för att sedan tävla på fredag. Men det viktiga är att jag inte bryter ihop om det inte går som jag planerat och tänkt. Jag vet ju varför det i så fall kommer gå som det går. Jag bör inte ha allt för höga krav på mig själv nu med tanke på den situation som jag sitter i. Men jag är positiv och jag hoppas och tror att formen ändå finns där och att det kanske gjort mig gott att få vila ett tag. Stygnen ska sitta i 2 veckor vilket betyder att de måste vara kvar medan jag tävlar, men då spricker inte såret upp på nytt i alla fall;) Jag ska göra mitt bästa och så håller vi tummarna!