Marcello Bergamo Cup 2018

För en vecka sedan drog det tre dagar långa etapploppet Marcello Bergamo Cup i Danmark igång! Denna vecka har jag prioriterat annat än bloggen då jag hade sista (notera sista!!) inlämningsdag på gymnasiet igår. Jag hade några stressiga dagar med plugg men nu är det klart! Så sjukt! Ingen mer skola, nu är det bara att invänta studenten!

Tävlingen då? Jo, den gick väl ändå helt okej i ett av Danmarks troligtvis kuperade område. Jag körde för team Rytger och vi har riktiga utbrytarcyklister med i laget, vilket resulterade i att de stack iväg, fick med sig några, och då fick ju inte jag gå fram och försöka jobba ikapp. Vi är ju ett team så det var bara för oss resterande i laget att försöka kontrollera klungan. I slutet fick jag i alla fall spurta och försöka komma bra till i klungspurten. Såhär såg det ut alla tre etapper. Mina spurter resulterade i att jag korsade mållinjen 4a, 3a och 1a i vår klunga, men då det var flera i utbrytning varje dag så resulterade det i att jag kom 6a totalt efter de tre etapperna. Men vi lyckades ta hem totalsegern genom Rikke Lønne!

Efter att nu ha tävlat varje helg sedan säsongsstarten så ska det nu bli skönt att ha en lite lugnare helg med fokus att ha roligt på cykeln. Det innebär att det blir en helg full med mountainbike!

Annonser

Tour of Uppsala & Scandis GP

Premiären av den svenska UCI tävlingen Tour of Uppsala har nyligen avslutats och återigen fick jag vara en del av det svenska guldlaget! Alla i det svenska laget gjorde det vi skulle göra vilket ledde till att vi tog hem totalsegern genom urstarka Ida Erngren!

Den första upplagan av denna tour inleddes med ett 4,7 km kort tempo, vilket definitivt inte är min starka sida. En riktigt svår och klurig distans då den var för lång samtidigt som den var för kort, svårt att förklara. Jag hittade i alla fall inget flyt överhuvudtaget vilket ledde till att placeringen inte blev den bästa.

På eftermiddagen var det ytterligare ett lopp, denna gång linje. Vi följde taktiken och fick iväg tre av våra 6 åkare. Då var det upp till oss tre där bak att kontrollera och gå på varje attack, slitsamt! Gång på gång fick vi jobba för att hålla gruppen bakom täten samlad. Så vi gjorde det vi kunde, och så var det upp till de där framme att göra sitt, och det blev en 1, 2 och 4e plats vilken resulterade i att vi fick ledartröjan! Jag hade möjlighet att spurta om 8e platsen, men efter att ha tagit så många attacker, speciellt på slutet, så hade jag inte så mycket kvar att ge och försökte istället göra ett spurtuppdrag.

Sista etappen blev lång och varm då 130km skulle köras. Eftersom vi hade ledartröjan skulle vi mest kontrollera och även ta alla attacker. Jag gjorde så gott jag kunde i början, men det blev allt slitigare och slitigare att hålla sig i front och jobba ikapp alla som försökte sticka. Både värmen och den långa distansen som jag ännu inte vant mig vid tog på krafterna. Så mot slutet var jag tyvärr inte till så mycket hjälp för laget. Vi lyckades i alla fall hålla klungan samlad vilket innebar att totalsegern blev vår! Denna dag var vi även bara 5 landslagscyklister till start då vi tappade en i sjukdom. Tyvärr så tappade vi ytterligare en i en krasch, en av våra tre superSaror… Grejen med att vara i ett lag är att man delar både glädje och sorg tillsammans<3

Efter att ha varit hjälpryttare så var det skönt att äntligen få köra helt för sig själv och med eget huvud. Scandis GP gick av stapeln i söndags på en av de jobbigare GP banorna då man ska ta sig upp för en ganska stor backe alla varv, det vill säga 15 gånger. Jag är ju ingen höjdare uppför, men jag förvånade faktiskt mig själv med att ha en bra känsla och flyt! Hamnade i en utbrytargrupp ganska tidigt i loppet och som höll ända in till mål. Sista gången upp för backen blev det körning och jag låg lite illa till, vilket resulterade i att jag slet som ett djur sista halvan av varvet för att komma ikapp igen. Två av dem hade fått lucka, men två kom jag ikapp vilket innebar att jag hade chans att spurta om 3e platsen. Dock var jag rätt sliten i spurten då jag precis kom ikapp dem där. Trots det så hade jag övertaget om 3e platsen nästan hela spurten, men kroknade precis på sluten vilket då resulterade i att jag blev 4a. Det ska jag vara nöjd med, men samtidigt lite surt att missa pallen med så himla lite.

Och, ni har väl inte missat att jag gått och blivit bilägare!? Denna snygga Skoda är numera min! Äntligen kan jag ta mig till tävlingar och andra ställen helt utan problem, och det har jag Bilmetro i Avesta att tacka för! Men det är dyrt att ha bil så kan även tacka Oskar på Heos för bidraget så att jag bland annat kan tanka upp bilen!

Prioritet finans Grand Prix & GöteborgsGirot

Efter 2,5 vecka på resande fot känns det faktiskt ganska skönt att äntligen få vara hemma och sova i sin egna säng. Under denna tid har det hunnit bli 9 tävlingar i tre olika länder, så det har inte direkt varit så mycket tid till att bara få ta det lugnt. Denna ”cykelresa” avslutades med två tuffa tävlingar i Göteborg!

Det börjades med ett riktigt publikvänligt GP mitt inne i centrala Göteborg på avenyn. Runt runt där for vi på den 1 km långa (korta) banan i 30 minuter + 3 varv. Det var några stora namn med på startlistan så det gick undan under loppet. För mig gick det bra och vi blev en grupp på 7 stycken tror jag, men när det var ungefär 4 varv kvar så hoppade min kedja på något underligt sätt mitt i en kurva, och i samma veva tippade min sadel fram en bra bit. Jag förstod inte riktigt vad som hände och jag började tveka i och med att allt helt plötsligt blev att kännas fel på cykeln. Jag försökte slå bort de tankarna och försökte jobba ikapp igen. Det tog en hel del på krafterna och när jag väl var ikapp så var det dags för avslutningsvarv, vilket innebar att farten skruvades upp ytterligare, och då insåg jag även hur trött jag var. Så jag hade lite otur, men det är inte säkert det hade gått så mycket bättre ändå. En kort, intensiv och rolig genomkörare fick jag mig i alla fall, och även en 7e plats av de 29 tjejer som kom till start.

Dagen efter var det 140km linje där minnena från förra året inte riktigt är de bästa, i och med att jag bröt efter 44km… Det här året skulle jag i alla fall komma i mål! Tjejer och killar startade tillsammans, eller vi fick starta lite bakom men vi gjorde såklart allt för att komma ikapp dem. Det gick fort och jag låg inte superbra positionerad, så när det var dags att svänga in till den första riktiga backen så blev det totalstopp lite längre bak i klungan. Jag fick sätta ner foten och när jag väl kom därifrån så var det två stycken som hade gått ner i backen och blockerade hela vägen. Så jag fick ta en liten omväg ner i diket för att ta mig förbi, för att sen starta backen med noll fart. Tjejerna som klarade sig undan från dessa stopp for iväg, så jag hamnade direkt en bit bakom dem och jag fick köra själv ett tag, tills jag fick sällskap av ett gäng killar och därmed hjälp med dragjobbet. 140km är rätt långt och mot slutet var det helt tomt i benen. Jag vet inte om jag kanske åt för lite under loppet, eller om jag helt enkelt inte hade mer att ge. Efter att ha kört bokstavligt talat runt hela Göteborg så blev jag otroligt glad över att äntligen se målportalen! Resultatet blev en 5e plats och det förvånade mig då jag trodde att det var fler tjejer före mig, men tiden jag var efter dem är jag dock mindre nöjd med. Men det gick betydligt mycket bättre i år jämfört med förra året, så det måste betyda att det kommer gå ännu bättre nästa år. Jag förbättrar mig stegvis;)

Nu blir det några lugna dagar och ladda batterierna för att sen köra Sveriges första tour för damelit med UCI-status som går i Uppsala! Då får jag dra på mig landslagskläderna igen!

Gracia Orlová tour

Wow vilken tävling! Fem tävlingar på fyra dagar i Tjeckien med landslaget har precis avslutats, och jag vet inte riktigt var jag ska börja! Det har varit riktigt tufft på alla sätt och vis och efter första etappen kändes det som att jag hade lämnat kvar mina ben någonstans. Farten var riktgt hög och landskapet var böljande från start till mål, vilket innebar att direkt när jag försökte avancera i klungan, så blev det en backe och jag föll bakåt. Jag var som en gummisnodd hela loppet.

Under den här touren var vi i landslaget verkligen ett team. För mig var det lite ovant att inte längre köra individuellt och att istället få hjälpa laget. Första etappen gjorde jag inte riktigt det jag skulle och var inte alls till någon hjälp. Men jag tog åt mig allt det både förbundskapten och laget sa, för att sen försöka göra allt för att följa taktiken och hjälpa laget de tre resterande linjeetapperna. I laget hade vi vår svenska stjärna Emilia Fahlin, och det var otroligt häftigt att få tävla med henne då hon alltid varit lite av en förebild för mig inom cykling. Att hon skulle kunna prestera och få med sig bra resultat under denna tävling var det inget snack om, men då behövde hon hjälp från oss övriga fem. Så under etapp två var jag en helt annan cyklist! Istället för att ligga i svansen av klungan låg jag istället i täten med mina teamisar och höll fart och kontrollerade. Dock så var det en bergsetapp så direkt när backen kom var det bara att tacka för mig och istället bara försöka överleva in i mål. Men jag gjorde det jag skulle, så länge jag kunde!Dag tre var dubbeletapp, först ett tempo som ändå gick helt ok. Inget resultat att hurra över men inte heller skämmas över. Fjärde etappen var ett kortare linje, och äntligen lite plattare! Att offra sig för någon annan är helt nytt för mig, men jäkligt kul! Stora delar av loppet låg jag i täten, om jag föll bak fick jag gå ut i vind och försöka jobba mig upp igen. Allt för att Emilia skulle få en så behaglig resa från start till mål som möjligt. Sista kilometrarna började stigningarna och efter att ha legat i front så pass mycket så blir man rätt sliten, så då var det återigen att bara försöka ta sig in i mål i den farten jag klarade av. Emilia hade vunnit 3/4 tävlingar inför den 5e och sista, men låg ungefär 2,5 sekunder efter den ledande ryskan. Nu var det spännande och vi skulle göra allt för att vi skulle ta över ledningen och därmed vinna totalt. Jag köttade på framme i täten med två andra i laget och kramade ur de sista krafterna jag hade i benen, så efter cirka 13km var det helt tomt och efter ytterligare 13km hade jag fallit från toppen till botten i klungan. Men när jag tappade var det en spurt för att få bonussekunder, och vårt mål var att Emilia skulle ta den, därav anledningen till att vi låg i täten. Och det gjorde hon! Det innebar att hon hade kunnat tagit över ledningen, bara det att den ledande ryskan var hack i häl så även hon tog bonussekunder, och därmed tog Emilia bara in två sekunder på ledaren. Mitt jobb var över. Jag gjorde det jag skulle och gav allt jag hade för laget och sen tog krafterna helt slut. Det hände ingenting längre när jag trampade. När det hände och jag visste att vi hade mer än halva loppet kvar, så tappade jag lite av motivationen. Mitt resultat är inte hela världen och det är ingenting jag har kämpat för. Det kändes lite konstigt att känna att man redan gått i mål innan tävlingen var över. Men jag var klar. Så jag, och två andra i laget, klev av och ställde oss istället och hejade på Emilia, som tog hem segern!! Efter ett fantastiskt teamwork hela touren så lyckades vi vinna!Under detta etapplopp så har jag växt så otroligt mycket som cyklist. Jag har tävlat på ett helt annat sätt och verkligen fått prova på hur det fungerar ute i den riktiga internationella elitklungan. Det har varit så jäkla kul och det har varit ett helt fantastiskt gäng. Att offra sig för någon annan har inte varit svårt när det gäller dessa människor. Jag har nästan aldrig legat framme i front och haft möjligheten att kontrollera en sån här stor internationell klunga, jag har mer gömt mig i klungan för att spara krafter till spurten i slutet. Men i och med att det var så mycket berg denna tävling och att nästan alla lopp hade målgång i en backe, så hade jag ändå inte kunnat presterat i en spurt, så då är det lite som att ingen hade vetat att jag ens existerat där i klungan. Så då känns det extra bra att jag ändå har legat framme i toppen och fått visa upp mig och fått hjälpa laget till en totalseger!

Teamwork makes the dream work!<3

Nu är jag taggad till tusen inför allt som komma skall denna säsong!

Tack för dessa dagar! Fv: Micke, Sara, Ida, Alex, Emilia, Alice, Lucas och Peter!

Omloop van Borsele 1.1

Min debut i den internationella elitklungan är nu avklarad! Först å främst så körde jag ett tempolopp där känslan var helt okej men farten var tydligen lååångt ifrån där den ska vara om jag vill få en placering jag faktiskt kan vara stolt och nöjd över. Men med tanke på att jag kört typ 1 träningspass på TT-cykeln innan det var dags för tävling, och att jag även vanligtvis inte får särskilt framskjutna resultat inom denna disciplin, så kan jag inte direkt förvänta mig så mycket mer heller.

Däremot så taggade jag på mig mer till linjeloppet dagen efter! Distansen och tävlingstiden var rekordlång för mig. Från att vanligtvis ha tävlat 70-80km så skulle jag nu köra 137. I den här klungan, på en stor UCI 1.1 tävling. Nervositeten kom smygandes innan start för det var väldigt mycket jag oroade mig för. Skulle jag ens orka köra så långt i den höga farten? Min form har ju inte varit den bästa på senaste tiden. Men jag var otroligt taggad för internationella tävlingar är ju det absolut roligaste! Men jag hade rätt att det skulle bli tufft. Det var full gas från start och de första 100km trodde jag att jag skulle dö. Jag var för trött för att avancera i klungan, jag hade fullt sjå med att bara försöka bita mig kvar. Och det lyckades jag göra! Men i och med att jag var så pass trött och sliten mot slutet så låg jag alldeles för långt bak inför spurten, jag försökte inte ens ta mig upp för jag visste att det inte skulle gå. Så det blev ingen spurt för mig utan jag rullade in med de 100 som var kvar i tätklungan av de cirka 170 som kom till start. Resultatet kanske inte blev det jag hoppats på, men jag är ändå supernöjd och det är lite av en ”personlig seger” då jag känner att formen börjar komma, motivationen stiger och nu vet jag hur det är, nu är det bara att fortsätta kriga!

Efter en väldigt lång bilresa hem från södra Nederländerna så befinner jag mig nu i Köpenhamn. Men redan imorgon drar jag vidare, då till Tjeckien med landslaget!

Östgötaloppet och nya äventyr

Sverigepremiären är genomförd men loppet blev kanske inte riktigt som jag väntat mig.. Vi var en ganska så stor klunga för att vara i Sverige, så det var kul! Men ungefär 30km in i loppet blev det en krasch, en stor en. Utifrån mitt perspektiv var det någon som gick på hjul på den framför och sen drog med sig nästan halva klungan ner i backen. Jag hade turen på min sida och klarade mig precis, men det var nära! Det trillades framför, bredvid och bakom, men jag höll mig på cykeln! Hoppas verkligen att alla involverade är ok. Loppet blev dock helt annorlunda efter att så många försvann. Jag tror de flesta blev lite skärrade, det blir lätt så när alla känner alla i den lilla damklungan. Farten blev sådär och ingen ville riktigt göra något. Det var inte först när det var cirka 25km kvar som det blev lite fart. Vi blev en lite mindre grupp som sedan fick spurta om segern. Benen kändes sådär, att spurta om vinsten kände jag skulle bli svårt, speciellt när det fanns andra duktiga spurtare. Andra platsen kände jag att jag kunde ta och det kändes som att den redan var min, men upploppet var för långt och mållinjen kom aldrig! Precis innan mållinjen kom två stycken på varsin sida om mig och jag trillade ner till 4e plats.. Ingenting jag är särskilt nöjd över. Jag känner att uthålligheten finns där, men det där panget i benen har inte riktigt kommit än. Förhoppningsvis kommer det också, för nu har jag fullt upp de närmsta veckorna! 1,5 vecka kommer jag vara nu i Europa och tävla mot den ”riktiga” internationella eliten! Ska bli otroligt spännande och jag är riktigt nervöst! Det kommer bli tufft på alla sätt och vis med längre distanser, tuffare motstånd och troligtvis ännu högre fart. Men jag är redo och det ska bli riktigt kul och lärorikt för mig, som första års elit, få komma ut i de riktiga klungorna. Jag är redo! Nederländerna och Omloop van Borsele, here I come!

3 Dage i Nord + ryggont

Tävlingspremiären är gjord! Eller ja, för en vecka sen, men jag är lite slö på att uppdatera er..;)

3 Dagar i Nord blev årets debut för mig både för säsongen och i elitklassen, men det blev ingen succé direkt… Kände mig inte riktigt i slag och tävlingsrutinerna satt ännu inte riktigt där. Men mer kan jag egentligen inte begära med tanke på att det var årets första tävling och alla mina motståndare har cyklat betydligt mycket mer än mig med tanke på att det fortfarande ligger fullt med snö hemma. Så förutsättningarna blir såklart lite olika. Men jag gjorde mitt bästa, för stunden i alla fall, men jag fick varken med mig det resultat eller den känsla som jag ville. Men det kommer. Nu kan det bara bli bättre!

Första tävlingen med laget också! Dock så var vi bara två stycket från Rytger i elitklassen så det blev inte direkt teamkörning, men jag fick i alla fall prova på hur det är att vara iväg med dem på tävlingar, och det kändes bra!

En av anledningarna till att det gick som det gick var min rygg, den verkligen dog. Jag vet inte vad felet är, men jag har i alla fall tagit tag i det och uppsökt hjälp. Äntligen, efter sisådär 2-3 år med ryggont… Så jag har fått lite övningar som jag verkligen försöker få till, för nuvjag vill få bukt på det här! Jag klarar inte av att cykla med de smärtorna som kommer som knivhugg i ryggen.. Jag ska även göra en bikefit nu i veckan med den nya cykeln, ifall att det är jag som sitter illa på den. Så förhoppningsvis får vi snart ordning på ryggen, det kan ju inte bli sämre i alla fall!

Nästa helg är det tävlingsdags igen, Sverigepremiär i i Linköping där det årliga (och vanligtvis blåsiga) Östgötaloppet går av stapeln! Säsongen är verkligen igång nu!